15 februari 2013

#Blogg100; Det slentrianmässiga köttet


Hästköttsskandalen rullar vidare. Växer sig stor och stark och skapar nya webbskämt med springande hästar. "Hurry guys, so they can't Findus". Samtidigt cirkulerar en bild på facebook, på en kvarn som producerar en jämnrosa trög massa, som enligt bildtexten ska vara hela kycklingar, och som har hackats och mosats och som ska formas till nuggets och säljas på bland annat McDonald's. Efter att ha smaksatts och behandlats ytterligare. Skapar kommentarer om hur äckligt det är med nuggets och vilken tur att man inte äter sånt. Det cirkulerar filmer från köttets löpande band med panikslagna kycklingar som fortfarande lever när de plockas. Får inte lika mycket spridning eftersom det är för jobbigt att se.

Konsumenterna i Sverige känner sig lurade, bedragna. Arga och rädda att man fått i sig mediciner från hästar som fått medicinsk behandling. Är det rumänska vildhästar vi har ätit? Obehagligt. Vad gör politikerna? Var är kontrollerna? Varför tar ingen annan ansvar för vad jag stoppar i mig?
Jag är mer intresserad av vad konsumenterna tänker göra. Vad är vårt eget ansvar? Tänker vi fortsätta jaga billig mat, billigt kött? Jag har väldigt svårt att förstå att vi har valt att behandla just vår mat som en slit-och-släng-produkt. Maten är livsviktig. Äta bör man annars dör man, kommer du ihåg? Ändå ska det vara snabbt, enkelt, billigt. Billigt.
Så länge priset är det viktigaste kommer det att finnas utrymme att fuska. Genvägar i produktionen. Låglöneländer. Skarva lite i djuromsorgen. Skarva lite i miljöomtanken.

Jag såg jordbruksministern berätta i morgonsoffan om att det är omöjligt att spåra köttets ursprung, och att det därför är meningslöst att skriva lagar som kräver spårning. Säger inte det ganska mycket om vad som har hänt med matindustrin? Att det är så svårt att få reda på var råvarorna kommer ifrån att vi inte ens tänker försöka.
Vi är så oerhört långt från våra matråvaror. Och vi reflekterar inte ens över det. För vi vill att det ska vara billigt. Vi vill äta det vi är vana vid och vi vill att det ska gå snabbt och enkelt.

Vad hade hänt om köttet fått kosta det det borde kosta? Om priset inkluderade en bra djurhållning, klimatsmarta korta transporter och ekologisk produktion?

Jag har nyligen lärt mig att jag ska kalla mig pescetarian. De senaste åren har jag nämligen ätit helt vegetariskt tre eller fyra dagar i veckan, och guidad av WWF:s fisklista kompletterat med fisk, ägg eller skaldjur de andra dagarna. Något enstaka inslag av vilt.
- Saknar du inte köttet? En fin biff med potatisgratäng?
Jo, det kan jag göra. Gott kött är väldigt gott. Men jag saknar inte skinkmackan. Eller den trötta köttgrytan i lunchrestaurangen. Eller gummikycklingen i asiatiska buffén. Eller den torra schnitzeln. Eller det seniga kebabköttet. Det allra allra mesta köttet jag åt - saknar jag inte en sekund. Vi behöver inte äta kött fyra gånger om dagen. Vi behöver inte äta kött på ren vana. Slentrianköttet. Jag tror att vi kan äta mindre kött. Och låta köttet vi väl äter kosta mer.

Jag ser att fler och fler i min omgivning börjar tänka mer vegetariskt - mer långsiktigt. Och det gläder mig att fler börjar ifrågasätta det slentrianmässiga köttet och dess konsekvenser.

Inga kommentarer: