26 april 2011

Return to manegen

En del av mig kommer ihåg hur tråkigt det kunde vara. En annan del kommer ihåg kylan. Hela den där utmattande vintern i provisoriet när vi fick bära vattenhinkar och kånka täcken. En tredje tröttheten i slutet av dagen, efter att ha hanterat rädda barn, frusna föräldrar och tjuriga hästar i åtta timmar.
Men den allra största delen av mig kommer bara ihåg det roliga. Skinande sol och ljusgrönt vårgräs. Glädjen när bitarna faller på plats. När de där två perfekta stegen kommer. För på en timmes dressyrtrimmande är det ibland bara två steg man får. Och de är så lätt värt det.



Lilla Too och den polske polispojken kämpade på bra. Jag fick backa på min förväntan om en femtonårig ridskolehäst och fann mig själv peta detaljer på medelsvår nivå. Och njöt av varje sekund. Jag älskar dammet. Lukten. Energin. Älskar att kunna se vad som saknas och att kunna beskriva hur det ska fixas. Att säga saker som "akta innern så du inte fastnar", "planera vägen så du inte får ett hörn", "tänk att du har allt framför dig" och andra helt obegripliga saker som bara make sense för en ... jag vill säga ryttare, men det kanske är obegripligt även för dem ... syster. Helt enkelt.
Och så älskar jag ju att prata i en timme utan avbrott.

Inga kommentarer: