13 januari 2011

Nej

Jag förstår att du saknar det. Allt det roliga och alla sjuka saker vi gjorde. Jag tänker också tillbaka och skrattar. Men jag kan inte säga saknad. Inte efter jagandet. Jakten på bekräftelse, att en enda gång vara bra nog. Räcka till. Vändandet och vridandet, anpassandet och förhoppningarna. Skrattar lite högre, passar upp lite till, hittar på lite fler grejer, festar lite mer. Skruva upp. Mer. Mer. Hur kan man vara bäst men inte bra nog?

Jag förstår att du saknar din vän. Din vän fattade dig. Kunde dig. Din vän var alltid glad, alltid med på upptåg, alltid rolig. Din vän hade inga svagheter för det ville du inte se. Nej. Du valde bort den vännen för länge sen. Och det är inte upp till dig att bestämma när det har gått lagom lång tid. Du får inte tillbaka den vännen.

Jag lämnade den tillvaron. Festerna, galenskaperna, upptågen. Jakten. Den ständiga otillräckligheten. Jag skapade en ny tillvaro med nya människor i en ny stad. Med nya möjligheter, nya utmaningar och nya framgångar. Men fortfarande faller din dom tyngst. Varför vet jag inte och jag förstår det inte. Du har inte ens en plats längre. Det är fullt av andra och jag känner ingen saknad. Men jag vandrar gatorna i den stora staden och jag är fortfarande inte bra nog.
.

3 kommentarer:

Efs sa...

Stumpan, du är alldeles utmärkt som du är! OCH du har bevisligen lärt dig säga Nej, mycket mycket mycket bra där! Ikväll rockar vi Globen, garanterat kravfritt :) Kram

Anonym sa...

Men gumman, du är BRA precis som du är!
Ha så kul ikväll!
Kram T

Anonym sa...

Du är bäst Sussie, glöm aldrig det! Kram tu madre