28 juli 2010

Återkomsten

Nu börjar det igen. Fortfarande håller det sig på en rimlig nivå, men folk börjar komma tillbaka. Nya idéer, nya projekt. Kan vi inte göra ditt, kan vi inte göra datt. Sussie fix.
Halv fem. Jag går hem nu. Och det kommer krävas bra mycket disciplin för att fortsätta med det framöver.
.

Godmorgon

Nej, Karlavägen är ingen dragracing-bana. Speciellt inte halv fem på morgonen. Men tack för ditt initiativ. Vi vaknade. Allihop. Och det luktar ju så gott med bränt gummi också. Intressant att det är vad som krävs för att jag ska komma iväg till gymmet på morgonen. Återigen - tack!
.

27 juli 2010

Blocket

Det spelar ingen roll vad man skriver i sin annons på Blocket, folk tolkar som de vill ändå. Note to self: Be prepared.
Bästa sättet att få ett blåmärke över hela kinden är att försöka flytta en stol med ansiktet. Note to self: Ta det försiktigt när du är yrvaken.
.

25 juli 2010

Lösryckta funderingar

Vi satt på övervåningen och drack rödvin och pratade feminism. Karriärer och värvningar och framgång. Sluta prata om manligt och kvinnligt och prata människor istället. Och varför snackar vi bara om det här när tjejerna träffas? Varför finns inte ämnet när pojkarna är med?

Att prata om feminism och orättvisor känns lite som att vara den som är psyksjuk och försöker övertyga sin omgivning om att man är frisk. Det är svårt att bli hörd bland personer som inte känner problemet. Och ju högre man skriker desto mer hysterisk verkar man. Känns som Shutter Island. Gökboet. Kanske därför.

Vi satt på torget och åt sushi och pratade mammaledighet. Som borde kallas föräldraledighet. Jag kan tycka att det är ett problem när jag får berättat för mig hur andra kvinnor dömer och kritiserar de kvinnor som väljer att jobba istället för att vara hemma med sitt barn. Och varför pratas det om kvinnliga chefer? Hur är det att vara "manlig chef"? Jag blir irriterad när jag hör en manlig chef säga "jag hade aldrig klarat mig utan henne". Då kanske hon ska vara chef istället.


Jag kan också tycka att det är ironiskt att jag sitter med mina bestämda åsikter, mina insikter och mina erfarenheter och samtidigt är det största offret för "duktiga flickan-syndromet". Som tycker att det jag presterar inte är något speciellt - att vem som helst som hade haft mitt jobb hade gjort samma sak. Som lyckades offra hela min vår på att jobba. Som aldrig riktigt lever upp till mina egna krav och som aldrig riktigt är bra nog.
Och jag kan tycka att det är intressant att en hel avdelning med otroligt kompetenta och skickliga marknadsföringsproffs kan förvandlas till en serviceinrättning för alla andra bara för att vi alla ramlade i duktiga flickan-fällan på en gång. Och jag kan inte låta bli att fundera på om samma sak hade kunnat hända en avdelning bestående av män.

Vi satt på övervåningen och drack rödvin och pratade feminism. Karriärer och värvningar och framgång. Två dagar senare hade vi båda total kroppspanik. Vi passar inte in i idealen och det är helt ointressant hur kompetent, proffsig, smart, rolig och framgångsrik man är när man har tio kilo av sig själv som man inte tycker om.
Hur kan man skrika sig hes om de feministiska poängerna, orättvisorna och problematiken med manligt-kvinnligt när man själv är helt oförmögen att se bortanför skönhetsidealen? När det ligger så djupt rotat att bevisa sig duktig att man är beredd att gå in i väggen för att alla ska vara nöjda?


Det är svårt att prata om jämställdhet.

Damerna

Edberg och färskvarorna

Juli är rötmånad. Och det har märkts i det Edbergska hemmet. Den underliga, otäcka levande organismen till lukt som hälsade mig när jag kom hem från två veckors västkustvistelse lyckades jag till slut lokalisera som en take away-rest som listigt hade gömt sig i ett svårtillgängligt utrymme (note to self: skräppåsar som har vält innebär dubbelkoll av förrymda förpackningar). Kylen innehåller just nu endast två vinboxar och en Sweet chili-flaska. Inget annat överlever i ett hem där kylen öppnas kanske en gång i veckan - när jag är hemma. Färskvaror är inte min grej helt enkelt.

Kondition är en färskvara. Och min normala hatkärlek till bandet var mest hat igår när det var dags att kicka igång någon form av vettig vardag igen. För att gå från en - visserligen tuff men ändå - mil i våras till kanske den tuffaste trea jag har gjort var inte ok. Känslan i kroppen påminde otäckt mycket om när jag tog mig igenom min första kilometer någonsin. Lyckligtvis har kroppen bra minne och en hat-trea igår blev en godtagbar fyra idag. Hoppet lever om att snart dra milar igen.
Färskvaror kräver regelbundenhet. Öppna kylen då och då. Ta dig till gymmet herregud. Färskvaror kräver vardag. Jag ska bygga en vardag.
.

22 juli 2010

Morgonträna

Morgonträna är en jättebra idé, speciellt nu när det är så varmt. Men då krävs det att man går upp på morgonen, Edberg. Det kallas inte morgonträna om det är efter 18:00.
.

Näshår

Det största näshår jag har sett! Eller säger man längsta kanske? Stort känns mer som en korrekt bekrivning. Du vet såna där väldigt små bläckfiskar? De som är lite rosa och som ditt ex ex ex ex nånting mamma bjöd på? När du var för ung och söt för att våga tacka nej? Tänk dig såna små små bläckfiskarmar. Fast grå. Och som sticker ut ur en näsa. Och i stort sett ersätter mustaschen.

Jag såg honom på avstånd på vagnen. Och kom direkt att tänka på de små bläckfiskarna. Då vet man att det är ett stort näshår.
.

19 juli 2010

Får


Säg ja till livet. Det mest corny mantrat, men som blivit en tillfällig favvo. Det är då det oväntade händer. Som att man hamnar på grannbåten. Eller i fel hus. Eller vaknar upp med en congastrumma i vardagsrummet (som jag fortfarande inte har lämnat tillbaka). Det är då man hamnar i storstan, på ett nytt jobb och med nytt folk. Eller tar sig från jobbet i tid. Eller hittar ett nytt favoritvin. Eller ett smultronställe.
Det är när man säger ja till livet som man hamnar mitt i en skock får. Mitt i stan.

.

18 juli 2010

Bär?

U pip för övrigt har nog uppgraderats till Hekto.
Kanske. Det är svårt med stavningen.
.

Heltid

När man tränar med häst - och speciellt ung häst - avslutar man alltid enkelt. Har man tagit sig igenom en trixig och hög hoppbana eller kombination, eller pressat lite extra samling och jobbat nya rörelser i dressyren, kör man lite avkoppling på slutet. Sänker ner hindren. Joggar i stora bågar. Sänker formen. Poängen är att det hästen ska få med sig från passet är att den klarade utmaningen och att det var roligt och enkelt. Det är så man bygger självförtroende och arbetsvilja.

När jag förra söndagen avslutade min minisemester med en roadtrip galore slog det mig att min vår varit som det tuffaste av träningspass. En hinderbana som verkade oändlig och med otaliga svårigheter. Som jag trasslade mig igenom med nöd och näppe och med andan i halsen. Och att semestern var som den där sista stunden på passet. Då det blir enkelt och roligt.

Den var lite för kort, semestern. Men den var välbehövlig. Och fantastisk. Och den avslutades inte bara med en mycket underlig och lång road trip, utan också med en helt strålande helg på en båt. Den galna blandningen av sol, rå korv, dunken, fish n chips, äckelsäckar, vinväskor, vulvazelas och alldeles magiska människor var precis vad jag behövde för att komma tillbaka lagom whatever för att börja gå hem i tid på dagarna. Tack! Det finns saker som är roligare än att jobba. Och man jobbar bättre om man inte gör det hela tiden.


Nu, mina vänner, börjar på allvar Projekt Heltid. Fortsättning följer.
.

Vi dansar vidare

Vi tycker om den. Oavsett om det är nu eller då så tycker vi om den alldeles oerhört mycket.

Kattvakt

Jag har ingen aning om hur mycket kattsand som är lagom. Tillämpar någon sorts "det här hade varit lagom om det hade varit en väldigt liten hästbox"- logik. Det är ju faktiskt ganska likt. Fast man mockar med en liten skopa i slev-size istället för en grep. När det verkar lagom och jag kan tänka mig en väldigt liten häst sova på det häller jag på lite till. Samma sak med maten. Katterna verkar någorlunda nöjda i alla fall, om än något skeptiska. Jag tröstar dem med att deras matte snart kommer hem. Sen tar jag kattgödslet och slänger det i en papperskorg utanför. Vet inte var sopnedkastet är.
.

Tvärdrag

Balkongdörren i vardagsrummet hålls öppen med hjälp av en av barstolarna. I sovrummet ligger en strategiskt placerad resväska och hindrar att balkongdörren slår igen, och en pall håller emot sovrumsdörren. Med lite god vilja och beslutsamhet kan man skapa ett fungerande tvärdrag. Det är bra. Det är nämligen enda sättet att överleva värmen. Dessutom kan jag ha full koll på vad som pågår på Stadion. Någon gjorde just mål lät det som.
Skrev inte jag något i vintras om att det var så kallt att jag behövde ett bubbelbad? Det var fel.
.

12 juli 2010

Om att ta sig till Stockholm


Det var bestämt sedan ganska länge. Lobbying började i våras. Förberedelser var gjorda. Det hade reparerats, putsats, preppats garage, besiktigats, provkörts och planerats hämtande och fixande. En ny FM-sändare hade inhandlats för att säkra underhållningen på vägen.

Och till en början kom vi oerhört bra överens. Vi tuffade på, rutorna nere och överväxeln i. Radion ville inte samarbeta, inte heller den nya FM-sändaren, så det var lurar i. Men det går ju lika bra att bilsjunga ändå. Första paus i Borås för att safea att vi inte drabbades av soppatorsk. Bensinmätaren är från 60-talet, precis som damen i fråga. Och det var någonstans där som jag tror att den obstinata sidan i den lilla damen kom fram. Hon insåg hur långt hon skulle bli tvungen att ta sig. Och tyckte att nog var nog. När motorvägen slutade och övergick i rondell en bit efter Borås uppstod ett klart och tydligt KLONK. Kopplingspedalen hoppade en decimeter till höger och slutade kommunicera med växellådan.
Och därmed var vår resa dömd till ett avslut.
Den stora frågan var bara hur. Första tanken var att återvända till närmsta Statoil och lämna den lilla gröna surpuppan där. Men kvar återstod min egen fortsatta resa. I Götelaborg väntade räddningen i form av gula mellansyster, redo att ta över omedelbart. Och vi vet ju alla vid det här laget vad jag tycker om tågresor. Efter lite kopplingsbrottning och diverse förhandlingar var lillan uppjagad i 80 igen, och på väg tillbaka västerut. Den andra tanken var därför att fortsätta hela vägen tillbaka. Och fortsätta brottas med kopplingen där det behövdes. Ett par minuter senare kom beskedet att gula mellansyster inte alls var klar för avfärd. Tydligen måste man besiktiga även mellansystrar ibland. Förstår jag inte alls. Återstod då guldklimpen - storasyster ES. No problem, ska bara släpa tillbaka obstinata lillasyster först så tar vi det från början.

Nära fyra timmar efter den första avfärden rullade lillan under stora protester - och med en vid det här laget genomsvettig förare - in i garaget igen. Och ställde sig till slut, efter ytterligare garagebrottning, bredvid sin storasyster. Som dammig, bortglömd och orastad sedan länge valde att starta direkt. Och skillnaden var uppenbar.
Den lite crazy, trotsiga lillasystern med överväxel, nyckfull bensinmätare och en hastighetsmätare som glatt hoppade över hela skalan på en gång. Den laid back, relaxade storasystern med automatlåda, digitalradio (jag vet att det inte är ok om man ska vara tidsenlig, men det var skönt att ha) och fungerande mätare (nästan i alla fall - man behöver inte varvräknade när man har automatlåda, eller hur?).

En snabb uppfixning, påfyllning och teknisk genomgång och en nu fem timmar försenad hemresa kunde börja. Och den här systern gillade uppdraget. Vi tog god tid på oss, men vi cruisade oss hela vägen hem till hufvudstaden. Vi körde när det blev mörkt och vi körde fortfarande när det ljusnade igen. Och vi sjöng nästan hela vägen. Sov en liten stund också. Stationen som alltid dyker upp precis när men behöver den som mest - Stavsjö - behöver inte ens vara öppen för att man ska få det man behöver nämligen.


En bit efter klockan tre på morgonen rullade vi in på Söder, fortfarande helt överens. Man kan till och med kalla oss vänner. Man blir liksom det när man är ute och åker tillsammans ett tag.


För dig som inte har hängt med i ovan något utbredda berättelse: Den gröna P1800:an som jag skulle låna i sommar har stått still i tre år och höll inte riktigt för utmaningen just nu. Vi blev osams utanför Borås och jag körde tillbaka den och fick istället med mig 1800 ES:en, som körs oftare, till Stockholm. Tack tack tack tack mamsi och pappsi för hjälpen igår. Och tack pappsi för billånet.

Vi kommer ha en bra sommar, guldklimpen och jag.


07 juli 2010

Med ett par dagar kvar

En semester som består av två veckor går ganska snabbt. Det tar faktiskt bara två veckor innan den är slut. Med en dryg vecka avklarad och bara en långhelg kvar av ledigheten känns det ändå som att jag är på väg tillbaka till orken. Disciplinen att avstå att jobba gick katastrof, men trots det har jag börjat andas lite igen. Sol är bra för själen, liksom havsluft, filmer, böcker, mat, radiodokumentärer och en och annan tupplur. Det hade passat bra att börja de två veckorna nu, efter en tids anpassning till en långsammare tillvaro.

De magiska tre veckorna på andra sidan jordklotet hägrar om en dryg månad. Fram till dess är det heltid som gäller. Inte en minut mer.

Och lärdomen inför framtida komaperioder är att gömma sig på hemlig ort. Utan mobiltäckning. Det är viktigt att ta vara på sommaren i det här landet.

Internet?

Debatt från Visby. Det pratas om media och dess inverkan på politiken och politikerna. Det pratas om "massmedia", ett uttryck som användes även i dokumentären om växtgiftet hormoslyr som jag lyssnade på idag. Ett gift som användes på 70-talet. Precis som uttrycket massmedia. Tydligen definieras "massmedia" av TV, radio, press. Tills Alexander Bard skriker "Men internet då!". Ja, just det. Internet. Detta stora, mystiska väsen som verkar ha ett eget liv och där vem som helst får säga vad som helst. Otäckt när man är gammal tidningsräv, det förstår jag. Det konstateras snabbt att det är därifrån som de där oseriösa människorna ringde, som ringde till Sven Otto Littorins barn. Från internet. Säkert någon bloggare.
Luktar det inte lite Studio 1 och videovåldspanik?

Jag trodde någonstans att vi hade kommit längre. Men jag glömmer av mig som vanligt. Jag gör det ofta. Jag är ingen norm. Och min omgivning är ingen norm. Så i Debatt sorterar vi in internet i ett eget litet fack. Inte bland de andra fina kanalerna. Gammelmedia. Jag vet att ni minskar. Jag förstår att ni är oroliga. Men klumpa inte ihop internet i en klump och avfärda det. Det är 2010.
Nu pratar Alexander Bard om poliser. Ungdomsarbetslöshet och förortsproblem. Nytt ämne, nya upprörda känslor. Och jag ska sluta gnälla om internet.
.

05 juli 2010

Beroende av en serie

Det är farligt att påbörja saker man inte vill avsluta. Konsekvensen blir oftast att någon annan avslutar dem åt en - eller ibland att man får tvinga sig själv att göra ett val man egentligen inte alls känner för. Jag väljer vanligtvis att inte påbörja alls. Det är enklare att avstå helt än att avbryta något man vill fortsätta.

Nu har jag släpat mig ut på altanen. Solen är tillbaka och det är Sommar i P1 på radion. Intressant om kvinnor och män i yrkeslivet och kvinnligt entrepenörskap. Kvotering. Lite om lantisar som flyttar till storstan. Manliga vänner. Lite om mig.
Det som just nu är avslutat är ett helt improviserat Dexter-maraton. Det uppstod oplanerat igår kväll och pågick till fem i morse. Fortsatte vid tio. Nu är klockan mitt på dagen och jag kan inte längre ursäkta mig med att vädret inte är helt hundra. Det är nu bikini på och madrass på altangolvet. Och Dexter får vänta.
Men bara till ikväll.
.

02 juli 2010

Att sola som ett proffs


På altanen bredvid oss ligger en liten grön flaska. Jag misstänker att den en gång i tiden var ägnad för Sprite, men jag är inte säker. Vad som däremot är helt säkert är att den nu tvingas arbeta långt ifrån sitt ursprungliga syfte. Den är idag fylld av en ljusgrå kletig sörja. Specialinflugen från Indien. Sörja som har en så utvecklad spridningsförmåga att flaskan måste förvaras i tredubbla plastpåsar för att inte förpesta hela sin omgivning.

Sörjan täcker redan Pastorn. Han smetar med glädje in hela sin redan ganska bruna lekamen med klet. För att bli brun snabbare, säger han. Det luktar inte speciellt gott. Jag kan inte påstå att det luktar direkt illa, men absolut inte gott heller. Jag har levt med den där lukten i tre somrar nu. Det är pastorns sommarlukt helt enkelt. Jag vet inte om sörjan har någon effekt. Det jag vet är däremot att om ett par veckor kommer pastorn vara solbrunast av alla mina vänner. Om det sedan beror på kletet eller om det beror på hans tidsstrategi eller taktiska placeringar i solen är osäkert. Brunast blir han i alla fall, år efter år.

Han solar som ett proffs.

.