12 juli 2010

Om att ta sig till Stockholm


Det var bestämt sedan ganska länge. Lobbying började i våras. Förberedelser var gjorda. Det hade reparerats, putsats, preppats garage, besiktigats, provkörts och planerats hämtande och fixande. En ny FM-sändare hade inhandlats för att säkra underhållningen på vägen.

Och till en början kom vi oerhört bra överens. Vi tuffade på, rutorna nere och överväxeln i. Radion ville inte samarbeta, inte heller den nya FM-sändaren, så det var lurar i. Men det går ju lika bra att bilsjunga ändå. Första paus i Borås för att safea att vi inte drabbades av soppatorsk. Bensinmätaren är från 60-talet, precis som damen i fråga. Och det var någonstans där som jag tror att den obstinata sidan i den lilla damen kom fram. Hon insåg hur långt hon skulle bli tvungen att ta sig. Och tyckte att nog var nog. När motorvägen slutade och övergick i rondell en bit efter Borås uppstod ett klart och tydligt KLONK. Kopplingspedalen hoppade en decimeter till höger och slutade kommunicera med växellådan.
Och därmed var vår resa dömd till ett avslut.
Den stora frågan var bara hur. Första tanken var att återvända till närmsta Statoil och lämna den lilla gröna surpuppan där. Men kvar återstod min egen fortsatta resa. I Götelaborg väntade räddningen i form av gula mellansyster, redo att ta över omedelbart. Och vi vet ju alla vid det här laget vad jag tycker om tågresor. Efter lite kopplingsbrottning och diverse förhandlingar var lillan uppjagad i 80 igen, och på väg tillbaka västerut. Den andra tanken var därför att fortsätta hela vägen tillbaka. Och fortsätta brottas med kopplingen där det behövdes. Ett par minuter senare kom beskedet att gula mellansyster inte alls var klar för avfärd. Tydligen måste man besiktiga även mellansystrar ibland. Förstår jag inte alls. Återstod då guldklimpen - storasyster ES. No problem, ska bara släpa tillbaka obstinata lillasyster först så tar vi det från början.

Nära fyra timmar efter den första avfärden rullade lillan under stora protester - och med en vid det här laget genomsvettig förare - in i garaget igen. Och ställde sig till slut, efter ytterligare garagebrottning, bredvid sin storasyster. Som dammig, bortglömd och orastad sedan länge valde att starta direkt. Och skillnaden var uppenbar.
Den lite crazy, trotsiga lillasystern med överväxel, nyckfull bensinmätare och en hastighetsmätare som glatt hoppade över hela skalan på en gång. Den laid back, relaxade storasystern med automatlåda, digitalradio (jag vet att det inte är ok om man ska vara tidsenlig, men det var skönt att ha) och fungerande mätare (nästan i alla fall - man behöver inte varvräknade när man har automatlåda, eller hur?).

En snabb uppfixning, påfyllning och teknisk genomgång och en nu fem timmar försenad hemresa kunde börja. Och den här systern gillade uppdraget. Vi tog god tid på oss, men vi cruisade oss hela vägen hem till hufvudstaden. Vi körde när det blev mörkt och vi körde fortfarande när det ljusnade igen. Och vi sjöng nästan hela vägen. Sov en liten stund också. Stationen som alltid dyker upp precis när men behöver den som mest - Stavsjö - behöver inte ens vara öppen för att man ska få det man behöver nämligen.


En bit efter klockan tre på morgonen rullade vi in på Söder, fortfarande helt överens. Man kan till och med kalla oss vänner. Man blir liksom det när man är ute och åker tillsammans ett tag.


För dig som inte har hängt med i ovan något utbredda berättelse: Den gröna P1800:an som jag skulle låna i sommar har stått still i tre år och höll inte riktigt för utmaningen just nu. Vi blev osams utanför Borås och jag körde tillbaka den och fick istället med mig 1800 ES:en, som körs oftare, till Stockholm. Tack tack tack tack mamsi och pappsi för hjälpen igår. Och tack pappsi för billånet.

Vi kommer ha en bra sommar, guldklimpen och jag.


Inga kommentarer: