25 juli 2010

Lösryckta funderingar

Vi satt på övervåningen och drack rödvin och pratade feminism. Karriärer och värvningar och framgång. Sluta prata om manligt och kvinnligt och prata människor istället. Och varför snackar vi bara om det här när tjejerna träffas? Varför finns inte ämnet när pojkarna är med?

Att prata om feminism och orättvisor känns lite som att vara den som är psyksjuk och försöker övertyga sin omgivning om att man är frisk. Det är svårt att bli hörd bland personer som inte känner problemet. Och ju högre man skriker desto mer hysterisk verkar man. Känns som Shutter Island. Gökboet. Kanske därför.

Vi satt på torget och åt sushi och pratade mammaledighet. Som borde kallas föräldraledighet. Jag kan tycka att det är ett problem när jag får berättat för mig hur andra kvinnor dömer och kritiserar de kvinnor som väljer att jobba istället för att vara hemma med sitt barn. Och varför pratas det om kvinnliga chefer? Hur är det att vara "manlig chef"? Jag blir irriterad när jag hör en manlig chef säga "jag hade aldrig klarat mig utan henne". Då kanske hon ska vara chef istället.


Jag kan också tycka att det är ironiskt att jag sitter med mina bestämda åsikter, mina insikter och mina erfarenheter och samtidigt är det största offret för "duktiga flickan-syndromet". Som tycker att det jag presterar inte är något speciellt - att vem som helst som hade haft mitt jobb hade gjort samma sak. Som lyckades offra hela min vår på att jobba. Som aldrig riktigt lever upp till mina egna krav och som aldrig riktigt är bra nog.
Och jag kan tycka att det är intressant att en hel avdelning med otroligt kompetenta och skickliga marknadsföringsproffs kan förvandlas till en serviceinrättning för alla andra bara för att vi alla ramlade i duktiga flickan-fällan på en gång. Och jag kan inte låta bli att fundera på om samma sak hade kunnat hända en avdelning bestående av män.

Vi satt på övervåningen och drack rödvin och pratade feminism. Karriärer och värvningar och framgång. Två dagar senare hade vi båda total kroppspanik. Vi passar inte in i idealen och det är helt ointressant hur kompetent, proffsig, smart, rolig och framgångsrik man är när man har tio kilo av sig själv som man inte tycker om.
Hur kan man skrika sig hes om de feministiska poängerna, orättvisorna och problematiken med manligt-kvinnligt när man själv är helt oförmögen att se bortanför skönhetsidealen? När det ligger så djupt rotat att bevisa sig duktig att man är beredd att gå in i väggen för att alla ska vara nöjda?


Det är svårt att prata om jämställdhet.

Damerna

Inga kommentarer: