03 mars 2010

Nattprat

Vi pratade länge. Inte länge nog. Men länge nog för idag. Vi pratade om krav. Förväntningar. Toppar. Dalar. Press och stress. Om gränser och om att inte orka. Att ta ut sig totalt, att maxa allt man har - och ändå aldrig riktigt räcka till. Vi pratade om att prioritera, om att göra en sak i taget. Om kapacitet och om att hålla masken. Om hur man låter det gamla styra hur man lever nu.

Hon har ett bagage av skuld, ångest, sjukdom, dåligt samvete. Det svarta fåret och den som utgör problemet. Mitt bagage är enklare. Det handlar bara om att aldrig vara bra nog. Bara jävligt nära. Så nära att man kan ta på det. Men inte nog.
Receptet är detsamma. Håll masken. I alla lägen, i alla sammanhang. Var den som roar, fixar, skrattar, festar, orkar, gläder. Krascha inte förrän du är ensam. När ingen ser. Helst inte alls. Fyll tiden med annat så att du inte hinner krascha. Jobba lite till. Festa lite mer. Skratta lite högre.

Vem bestämmer vad som är lagom mycket att göra? Hur mycket är för mycket? Hon har inte bara de uppgifter som alla de andra delar. Hon har även sina egna, mycket större uppgifter. Att reparera en hel människa. Att-Göra-listan är oändlig. Hur orkar man det? Håll masken. Kapaciteten finns - vad är ursäkten för att inte klara av det?

Vad säger man när man kommer till läget att allt bra kan vändas? När Du är så bra, du är så duktig bara innebär mer press. När Du är grym bara innebär att man inte är fantastisk och Du är fantastisk bara innebär att man inte är bäst. När Ring när du vill bara betyder att man är till ännu mer besvär. Var rädd om dig. Vem skulle vara rädd om något man inte ens tycker om?

Vi är så lika. Så lika. Hennes resa är bara så oändligt mycket längre.


.

Inga kommentarer: