29 december 2010

Google Translate

"Firkin" för övrigt betyder fjärding.
.

Kaffekultur

- Do you have latte?
- No, sorry. We have french vanilla.
- Ok, what is that?
- It's a vanilla base hot drink. Tastes like vanilla latte.
- Is it coffee?
- Not really.
- Ok. And no cappuccino?
- No. But we have coffee flavoured hot smoothies.
- Ok. What is that?
- It's the same base as french vanilla, and we add coffee flavour.

Varm choklad funkade utmärkt för att värma fingrarna vid Niagarafallen.
.

Fall

Mitt andra vattenfall för året upplevdes mitt i smällkalla vintern. Och även om det är lättare att njuta av naturen när man står i shorts och linne istället för mössa och halsduk och oroar sig över att fingrarna ska ramla av, var vinterupplevelsen precis lika mäktig. "Misten" som i Afrika kändes som enda sättet att överleva promenaderna i värmen skapade i Kanada ett fantastiskt islandskap och när solen tittade fram var det nästan att man glömde att näsan hade frusit ihjäl. Någon tunna över fallet blev det inte. Inte ens en båttur nedanför. Men en road trip längs Lake Ontario och pizza med lax funkade faktiskt lika bra.
.

Plastfrukost

Complementary breakfast är inte så vanligt på den här sidan Atlanten. Oftast får man betala för sig även på hotellet. På vårt lilla krypin bjuder de dock på "frukosten". Vi äter färdiglagade våfflor och rostat bröd med enportionsförpackningar av sylt, smör och Philadelphia på papptallrikar och dricker juice ur pappmuggar. Kaffet diskvalificerade vi redan efter en dag som kaffe. Idag provade jag en ny approach och testade mjölk och "flingor" (rice krispies) i djup papptallrik med plastsked. Ingen framgång där heller.
Rakt över gatan ligger ett frukostställe och ett kvarter bort ligger ett kaffeställe. Business is booming.
.

27 december 2010

Trapphus

Jag är i Kanada. Toronto närmare bestämt. Har precis beslutat att det inte går att bo kvar här och ska byta boende imorgon. Ska alltså inte ägna morgondagen åt turistbuss, CN Tower och mellandagsshopping, utan åt att packa, tvätta och röja det befintliga boendet för att byta till ett nytt.
Efter tre falska brandlarm har vi nämligen kollektivt beslutat att vi inte orkar springa 22 trappor ner mitt i natten flera gånger. Första gången det larmade låg vi i kollektiv koma. Jetlag så att säga. Klockan var elva på kvällen och klanen Edberg snubblade ner i lobbyn yrvakna och förvirrade. Som reiseleiter skrapade jag ihop passen, biljetterna, telefon och nycklar. Medan övriga medlemmar ägnade sig åt klädbyte och toabesök medan larmet tjöt som bäst var Poo så färdig med sina tillhörigheter att hon till och med packade med sig juice för att vi inte skulle dö av törst. Mycket strukturerat. Och med resultat att elva på kvällen står en yrvaken klan i lobbyn och blinkar förvirrat med en dunk apelsinjuice.
Dags att byta boende.
.

18 december 2010

Den sociala drottningen

"EQ personifierad". Då får man en plakett inspikad i bardisken. Internt är åsikterna om utmärkelsen delad och det märks på kommentarerna.
Grattis det är du värd!
Jaså du fick den... Hur känns det egentligen?
Kul! Eller?
Själv tror jag på Hippo. Och Hippo säger att det är en ära och att jag ska vara glad. Så det är jag.
Men jag tror det var kombinationen av Gerhard och Månadens prestation som gjorde att den trötta utarbetade lilla arbetsmyran i mig spottade ur sig ett par bittra tankar. Om att allt slit man gör resten av året, det där slitet som resulterar i leverans efter leverans, som gör att man pendlar mellan komasömn och sömnlösa nätter skrivande listor på allt som ska hinnas, slitet som gör att man hela tiden lever med ett litet dåligt samvete för det som inte blev gjort på dagens elva arbetstimmar, allt det slitet överskuggas av en julfest som man slänger ihop lite vid sidan av. Den lilla arbetsmyran har nästan blivit övertygad om att det såklart inte är så. Förmodligen har arbetsmyran bara svårt att ta beröm. Och så vill hon ju uppfattas som en seriös och professionell medarbetare. Också.

Oavsett är det inget tvivel om vem som har titeln som den sociala drottningen. Och det är jag stolt över.


Dåliga ursäkter

Jag känner igen känslan. Och jag tycker verkligen inte om den. Den är väldigt lik ilska nämligen. Jag hade den senast 2001. Då kom ett stort gäng människor till min älskade hemstad och förstörde den. Helt utan anledning.
Det var mycket starkare då, av förklarliga skäl. De omedelbara konsekvenserna var ju så mycket större när Avenyn låg i spillror. Den här gången hände egentligen "ingenting". Men känslan infinner sig ändå, lite i hörnet sådär. Och den bottnar i att folk gör så oförklarligt dumma saker på så fullständigt felaktiga grunder. Låtsas inte vara påläst och upprörd över något som inte har hänt. Och skyll inte ett sjukt beteende på ideologi, politisk åsikt eller religion. Det gör bara det hela ännu dummare.

Intressant nu är att se vad konsekvenserna blir. Mest förvånande hittills är att Säpo får kritik för att de inte scannar Facebook. Ungefär som om debatten om "Storebror" aldrig funnits. Mycket märkligt.
.

PRAO

Fyra dagar skulle det vara för att fylla kriterierna. Men väl medveten om att det aldrig skulle hålla förhandlade jag till mig tre. Det var lite drygt två år sen jag gjorde en förstadag senast. Då tassade jag in på TK24 med panik i blicken och insåg att i det här jättehuset kommer jag aldrig hitta. Betydligt lägre paniknivå den här gången. Ingen alls, faktiskt. Mest nyfikenhet.
Det blev mycket lussekatter. En hel del wienerbröd och otroligt mycket svabba golv. Och så blev det städa bilar, bära sopor, fylla kylen, fylla spolarvätska, fixa korv, mosa kartonger... Förstår inte hur de hinner allt. Men det på något magiskt sätt gör de det.

Stationsfolk äger.


12 december 2010

Kanalval

Födelsedagar nuförtiden är kommunikationsintensiva. Jag räknade inte efter men det ramlade in kanske ett drygt sextiotal grattisar. Det hade inte hänt för tio år sedan. För det är ganska enkelt att skicka ett snabbt grattis via Facebook. Därifrån kommer de mest oväntade hälsningarna. Från dem som man inte pratar med så ofta men som får syn på Fejan att man fyller år och som skickar en tanke. Ett par skickar ett FB-mail. De närmare skickar ett SMS och de allra närmsta ringer. Några få gör faktiskt all of the above och till och med fixar present. Summan blir att ska man hårddra det på riktigt kan man faktiskt koppla kanalval till närhet. Precis som till viss del timing. Där vykort, presenter och telefonsamtal markerar de närmaste, SMS nästa steg och en FB-hälsning den yttre kretsen. Och där en minut över midnatt betyder planering och sista sekunden betyder Just det! Jag själv väljer på samma sätt. Och inser att de där oväntade hälsningarna på Wallen faktiskt är väldigt roliga och att jag ska bli bättre själv på att göra dem.

Oavsett kanalval bottnar alla dessa grattisar i samma omtanke. Och jag är djupt tacksam. Och förundrad över alla mina fantastiska.
Tack snälla. Ni rockar. Allihop.
.

11 december 2010

Fölsedagen

Jodå dagen började i en hög av gosedjur. Det var de som fick följa med hem i taxin i natt. En elefant och en flodhäst. Säkerhetstestade. Två fina kort väntade i hallen när jag ramlade in.
Mamma ringde först. Sen Sydafrika. Det plingar i telefonen med jämna mellanrum när Fejan uppdateras.

Födelsedagsfrukosten består av lussekatter och varm O'boy. Det kan bara bli en bra födelsedag.
.

Dagen efter

Tre timmar senare går det inte att sova längre. Det är ungefär som det brukar dagen efter, jag har ofta svårt att sova länge.
Funderar på gårdagen. Mitt eget mantra under kvällens alla beröm och glada kommentarer känner jag igen från tidigare år.
- Det kan vara min bästa. Förmodligen min sista.
Och jag känner mig nästan lite klar nu. Att stå och plocka ner dekor i två timmar mitt i natten är inget som ökar lusten att göra om det igen. Men oj vad bra det var.
Bamba såg ut som en djungelhydda. Tvåhundra glada människor. Vi fick besök av en liten gumma som gjorde stor succé. Och troligen världens bästa fiskar.
Det kan ju bli en till. Jag har inte bestämt mig än. Det är ju otroligt roligt. Det var vi helt överens om, Tobbe Tiger och jag, när vi avslutade kvällen utanför TK24 någon gång efter tre.

Kvällens bästa kom vid tolvslaget. Helt plötsligt korkades upp två magnum-bubbel som dök upp ur tomma intet. Hur tackar man för det? Ni är bäst.



03 december 2010

Hej åttitalet


Syntax error? Det har jag inte sett sen Eliza. Typ 1989. Tack för det iPhone!


Mannen som aldrig ger upp


Nej jag VET INTE hur mycket jag får då RICHARD, men jag gissar på INGENTING eftersom jag inte vill ha din lott. Fortfarande.
.

En vecka in review

Eller nja, en halv i alla fall.

Mycket mat den här veckan. Vi inledde med en Pet-pasta tillagad in style med hjälp av en påse dip-pulver. G fick inte bara hela veckans meny förstörd utan fick även diska efteråt. Det kostar att anlita hundvakt. Dip-pastan trumfades av ett ostbesök hos en franstalande norska med stor passion. Och fantastisk ost. Och som följdes upp av en grillad röding och min nya favvosås rouille. Svårt att säga, lätt att äta.
Igår var det middag från förr. Inte maten utan sällskapet. Ett par timmars intensivt catching up deluxe. Jag insåg att man faktiskt kan glömma helt att folk överhuvudtaget existerar. Intressant. Och intressant att prata livssituation och tillvaro med en singel-30+ :are som jobbar för mycket och helst lägger sina pengar på resor. Man kan leva i liknande bubblor med helt olika syn på livet.
Idag väntar kanske dama-middag. Om inte annat G-middag med lurviga barn. Och Tove-lunch.

Mycket mat. Och idag känns det sådär mycket fredag som det bara kan göra på en fredag.
.

Betraktar världen

Tack Elin för bästa möjliga start på dagen.
.

28 november 2010

Pandaost

Adventinventering

Min första advent 2010 började med att jag vaknade av magont. Har ju skrivit om detta förut, till och med ihop med Poo, så jag tänker inte gå in vidare på det. Kan väl bara konstatera att det är roligare att räkna dagens start från det att värktabletterna började verka.
Jag kommer med största sannolikhet inte släpa ner julkartongen från vinden i år. Men på TV bjuds det på tända ljus och mysmusik. Det i kombination med snöyran utomhus fick mig faktiskt att spotifya upp lite julmusik. Ska kolla i skåpen om något finns kvar här nere sen förra året. Värmeljus råder det i alla fall ingen brist på i den edbergska hemmet. Tittade ut på balkongen också. Där ligger ljusslingan i samma tragiska hög som den har legat hela året och jag vet att den inte lyser mer. Om jag får sällis idag kanske det blir en tur till Clas o för inköp av ny. Så långt kan jag sträcka mig. Kanske jag letar upp någon ljusstake också. Kanske.
Det händer ju ändå att man har hemmamys ibland. Senast igår till exempel hade jag tre mysiga män i soffan. Att två av dem är håriga och väger under två kilo och att den tredje var medvetslöst trött är en annan sak. De är mysiga i alla fall.
Min första advent 2010 ska fortsätta med mysbrunch i Hammarbyhöjden. Nu ska jag gå och köpa lussekatter.
.

23 november 2010

Porrnaglar

Det visade sig rätt svårt att knacka tangentbord med porrnaglar. Även om jag gjorde dem ovanligt korta (är ju ändå oskuld på området) stavar jag mer fel än någonsin (sena SMS ej inräknade, U Pip). Och förmodligen finns det en orsak till det. Det är inte tänkt att man ska ha dem när man jobbar som kontorsråtta. På samma sätt som man inte ska ha piercingar, tatueringar eller pippi-flätor för att uppfattas professionell.
"Oj vad du är flätig! Fint."
Ja. Och jag kan ändå prata om resultat, kampanjanalyser och kanalval. Och kläcka dagens bästa idé.
Jag älskar min mentorkavaj. Jag älskar symboliken, jag älskar att jag fick den överhuvudtaget och jag älskar känslan när jag har den på mig. Men jag är lika smart och lika engagerad och lika bra när jag har hoodie och flätor. Det är bara en fråga om utsida. Och omgivningens åsikt. Håller vi på att ändra den, Poo, eller är det jag som inbillar mig?
.

22 november 2010

Mitt jobb och jag

Ibland är jag inte så säker. Men oftast och för det mesta tycker vi om varandra, mitt jobb och jag. Man får göra så roliga saker.
.

19 november 2010

Uppsägningstid

För övrigt kan jag nog inte acceptera en tre månaders uppsägningstid på reklam.
.

Nördar

Jag var på SIME bara en dag. Hann tyvärr inte mer. Men det var en bra dag, med massor av andra nördar och mycket inspiration. Och en giraff. Tyvärr inte så många andra kvinnor. Bara två på scenen under hela dagen. Vad det beror på vet jag inte. I min värld är ju kvinnor lika aktiva, om inte mer, online. Utan att ha siffror att backa upp det med är majoriteten av bloggare kvinnor och det är ju inget nytt att de allra flesta som arbetar med kommunikation och information är kvinnor. Så jag tycker att det är märkligt.
Men samtidigt vet jag att det är Geek Girls i helgen. Det är bra och något jag borde ta tag i. Synd bara att man måste skaffa en egen arena för att få synas.

.

16 november 2010

Richard!


Det hjälper visst inte att böna och be. Hur ska man göra??

Hej

Hej bloggen. Förlåt att jag inte varit här så mycket det sista. Det har varit för många andra saker bara. Jag var på bröllop i helgen till exempel. Träffade folk som jag inte har träffat på länge. Och dansade i strumplästen hela natten. Bruden hade en slips i pannan de sista timmarna, det internationella kännetecknet för en lyckad fest. Själv hade jag inte bara på mig en fantastisk klänning utan även en kroppsstrumpa för att komma i den.


Efse har åkt till Korea. Det är märkligt. Jag har varit hos Sofie och fixat håret idag. Det var på tiden. SIME imorgon. Det ska bli roligt.
Det rullar på.
.

14 november 2010

Talet

Jag brukar säga till folk att vi träffades på konfirmationsläger 1992. Det är ju inte riktigt sant. Du var ju sjuk i tre veckor och missade hela lägret. Så vi träffades och lärde känna varandra först efteråt. Och så blev det dags för tal. Egentligen inte, toastmastern ska ju inte prata själv om man ska följa reglerna. Vi har inga regler.
Jag tänkte först dra lite anekdoter. Kunde prata om Oskar, tält och myggor. Kanske road trip till Kumlabunkern. Plattänger på Harrods. Eller nåt om avloppsrensning, bilstereor, gräsklippare, papegojor med hemorojder, HB, telefonkataloger, E-Type, BH-fotboll eller något annat ur det arton år gamla arkivet av underligheter och fantastiskheter. Men du vet ju allt det där. Du var ju med.

Så det slutade med ett tack istället.
Tack för att du valde Tomas som jag tycker så mycket om. Det hade varit jobbigt att behöva umgås så mycket med någon annan.
Tack för att du är mitt lugn när jag är kaos.
Tack för att du orkar med mig.
Tack för att jag fick vara med och dela er stora dag.

Tack för att du velat vara med i mitt liv i arton år och tack för att jag får vara med i ditt.

Och kom ihåg! Det är Alex van Halen som ligger på tredje plats.




01 november 2010

Avgrunden

- Det är så overkligt. Det är precis så det är. Jag kommer ihåg att jag sa nästan detsamma, om och om, till Too den där dagen. Den ena dagen.
- Det är så sjukt. Det är ju helt stört.

Den andra dagen var jag mer beredd. Kan man vara beredd? Kanske inte. Det är svårt att vara beredd på den där avgrunden som breder ut sig. På att någon som precis fanns helt plötsligt inte finns mer. Inte är kvar inuti.
Det kom tillbaka idag. Allt från den ena dagen. Det är trubbigare nu. Men det kom tillbaka.



Jag vet hur det känns, gumman. Det blir bättre.
.

29 oktober 2010

Flashkurs


Mitt första projekt på flashkursen.
.

Sluta

Richard Sjöberg. Snälla snälla gulliga kan du inte sluta skicka brev till mig? Jag vill ju bara inte vara med. Är det inte ok att jag bestämmer själv hur jag vill göra? Jag lovar att vara duktig och ge pengar till goda saker. Och jag lovar att återvinna alla brev du skickar. Bara låt mig vara ifred. Snälla.
.

25 oktober 2010

Kaffedags

På onsdag ska man dricka kaffe. Så mycket det bara går. Kaffe är det jag ägnar mest tid av mina dagar åt just nu. Det och statistik. Kunde idag konstatera att jag ligger rätt efter med statistiken. Flera månader faktiskt. Kunde också konstatera att ingen har saknat den. Och det är ju inte ok. Nya tag med internmarknadsföringen med andra ord.
Och så har jag tait tag i en av punkterna på to do-listan. Nej. Inte sängbenen. Pet kommer ju hit imorgon.
.

24 oktober 2010

Tågresor

Alltså, SÅ himla kass är jag inte att jag missar min bästa väns möhippa. Så bortse från det förra inlägget om min uselhet. När uppdraget är att dra en stor vals gäller det att använda samtliga sina kanaler. Ju mer detaljerat och omfattande, desto mer trovärdigt.
Vi hade en bra lördag, trots vädret. Och jag tror att T var nöjd. Det var det viktigaste. Att T2 kommer få vad som bara kan beskrivas som ett av de underligaste glasen som skådats är en annan sak. Vi hade roligt under tiden.
Spenderade totalt 7 timmar på tåg i helgen. Mycket åka ett tag. Mycket frustration och leda. Men nu är det faktiskt tre hela veckor till nästa gång. Och då är det viktiga grejer.

Uppgifterna för veckan:
Montera sängben
Börja preppa storfest
Börja preppa bröllop
Överlev onsdagens boxpass

Sen är det soffhelg. Indiana Jonesfilmerna, för övrigt, har inte åldrats väl.
.

22 oktober 2010

Tvättstugan

Ibland funderar jag på att skaffa en "Mina vänner"-bok. Fast digital såklart. Finns det? Eller är det det som är Facebook? Inte riktigt, va.
Idag har jag en vän som har precis hade ett bråk i tvättstugan. Med en gubbe dessutom. Och vann. Visserligen genom att fuska, men ändå. Tvättstugebråk. Väldigt 1995. Eller väldigt pensionär. Själv har jag ju inte bokat en tvättid på två år, sedan jag flyttade in i ett hus med panikmaskin. Igen - planering.
Och så har jag en vän på andra sidan jorden som skriver de gulligaste mailen. Som gör att jag längtar tillbaka ännu mer. Som om det inte är illa nog att det snöade i morse.
Jag har en vän som ligger hemma med en värmedyna på magen. En som har päronhelg. En som är tillbaka och vill fira sin återkomst. En som har hittat världens coolaste lokal. En som synts i TV i veckan. Och så har jag en som enligt Efse borde ta patent på sin murbräcka.

Intressant att just tvättstugor kom på tal igen. Häromdagen pratades det om den gamla goda tiden på Andersberg. När man var tvungen att ta körkort för tvättstugan. Jag gjorde aldrig det. Ägnade mitt sista år på Andersberg åt att transportera tvätt fram och tillbaka till Nyhem istället. Körkort för tvättstugan? Inte för fröken Panikmaskin.
.

Mentorkavajen

Det är ingen nyhet för någon som känner mig att jag är kass på att planera min tid och det jag ska göra. Men nu har jag slagit alla rekord. Helgen ägnas därför åt att kompensera. Det blir egenmys istället för en big bang och det kommer funka bra. Jag har en plan. Men fortfarande kass. Snart 32. Helt otroligt.

Idag har jag mentorkavajen på mig. Eventuellt köpte jag lite aktier idag. Får väl veta nästa vecka hur det gick.
.

Wining

Det var banne mig på tiden att vi samlade ihop oss och skrattade lite. Drack lite och åt lite. Ett par flaskor bubbel och Esplanad-snittar, finchoklad och fulkaffe och massor med mat. Ganska mycket gnäll, mycket mera skratt. Ett par skvaller. Ett spill. Nej, vi jobbar fortfarande inte rätt. Inte lika mycket för mycket längre, i alla fall inte jag. Men fortfarande inte ok. Vem ska egentligen göra vad och hur mycket förväntas det att en avdelning som bantats med 50% ska hinna med? Vi avslutade med lite ost och ett par visdomsord. Team building på Österlamalm.
.

20 oktober 2010

Sällis i sängen

G lämnade stada i morse. Helt förståeligt, det är ju ändå typ fem grader och grått. Och fanimig löv precis över jävla allt. I alla fall, G åkte bort. Till följd att barnen är på Österlamalm inatt. Sällis i sängen med andra ord. Med undantag för just kvällspromenaden på en iskall Karlavägen är det bara mys, fluff och kel. Helt bra.
.

Lika som bär

Ämnet var Afghanistan och det är inget man skämtar om. Men jag kunde inte låta bli att tänka på Men in Black när jag tittade på Nyhetsmorgon i morse.


18 oktober 2010

Värkarbete

Boka en resa för fyra till Kanada. Låter inte jättekomplicerat. Men mellan lilla panka Poo, en något raddig internetuppkoppling, underliga namnföljder i passen och usel känsla för siffror kan det bli lite jobbigt. Vi kan ju inte räkna, Poo och jag. Och vi heter saker i fel ordning. Jag heter ju i samma ordning som min mor, till exempel.
Men 43 minuter senare är värkarbetet över. Vi åker till Kanada. Nästan hela klanen. Beware.
.

Spread the word

Nu är den ute!

13 oktober 2010

Hej promenader

De senaste veckorna har jag blivit lite av en expert på undanflykter. Jag var nog ganska bra på det innan, men nu lyckas jag till och med övertyga mig själv. Om att det är VÄLDIGT kallt ute idag. Eller jag är ju otroligt hostig OCH har ont i halsen. Och inga bra skor har jag heller. Och så måste jag ju bära den här tunga väskan... Det finns väldigt många anledningar till att inte promenera till jobbet.
Men det visade sig igår att de anledningarna är rätt dåliga. Promenera till jobbet rockar. Stockholm rockar. Speciellt när det finns Robyn.

12 oktober 2010

Fotboll

Om jag spelar 100.000 på Sverige nu vinner jag 2,2 miljoner. Om Sverige vinner alltså. Jag ska fundera en liten stund till innan jag slänger in pengarna.
.

Reunion

Idén föddes för ett par månader sedan. Nej, det är fel. Den uttalades för ett par månader sedan. Egentligen har den levt länge. Kanske så länge som tio år. Åka tillbaka. Se hur det är nu. Berätta hur det har gått. Min bästa Z och jag satt och funderade på saken, och jag drog iväg ett mail, lite på volley. Gensvar direkt. Välkomna! Och klart vi skulle åka.
Bilresan tog ungefär sex timmar. Sen hade vi backat tio år tillbaka i tiden. Allt var förändrat. Allt var nytt, större, bättre. Yngre. De var väldigt unga. Vi var väldigt gamla. Erfarna. Slängde klyschor och berättade om den riktiga världen. Som vi vistas i. Inte den flummiga högskolevärlden. Så här är det, ska ni veta, ungdomar. Tänk på era nätverk.

Känslan när vi lämnade västkusten igen var skön. Det gamla finns fortfarande kvar. Och vi har fortfarande ett värde där. Det som jag har gjort sedan 2000 är faktiskt intressant för någon. Min historia kan lära andra något. A-kursen i Egotripp sker när man pratar i 20 minuter om sig själv inför en samling människor som faktiskt tycker att det är intressant. Tack för det, Halmstad. Vi kommer kanske tillbaka.

Och så älskar jag ju road trips.

09 oktober 2010

Nybörjare

- Är det alltid så här?
- Vadå? Drama menar du?
- Nej, men att det alltid händer saker.
- Jaaa.... eller va?
- Folk gör ju grejer hela tiden. Planer jämt.
- Jaha. Ja, det är alltid fullt upp. Det är ju många människor här.
- Jag gillar det. Så var det inte i Umeå.
- Jag har ingen ledig helg före jul.

Han har inte riktigt vant sig än. Men det gör han snart. Lille Pet. Lite överväldigad.
.

Morgonglass

Vaknar redan vid åtta. Tassar upp i vardagsrummet. Misär. Thaimatsdisk, vinglas, kaffemuggar, skräp, tomflaskor. Soffkuddarna ligger på golvet. I soffan ligger en liten efsetufs. Efter gårdagens saltomortal i hallen verkar hon ha återhämtat något och kan nu sätta samman hela meningar. Mest om hur mjuk hon är. Fram med en bytta glass. Summering av gårdagens SMS-kommunikation. Livet är precis som det ska vara, en lördagmorgon på Österlamalm.

08 oktober 2010

Festhäxan

Jadå, det blir en julfest i år igen. Den kom som ett brev på posten och såklart tar jag hand om den. Den förtjänar en mamma som tycker om den. För mitt i alla släp, appar, utskick, bullar och annat är det roligt med ett återkommande, väl arbetat inslag. Som alla gillar.

För övrigt är det bra. Halmstad bra. Jobb bra. Cykel bra. Cykel fin!
Hostar och snorar. Fryser lite. Längtar tillbaka. En mycket oväntad nominering ligger i bakhuvudet och gnager. Och hur kan någon tycka att jag är bäst när jag är mitt allra sämsta jag?

05 oktober 2010

Rida i Botswana


Jo, det är faktiskt sant. Jag åkte till Botswana och red safari till häst. Ensam. Mitt i ingenstanset. En resa jag har velat göra sedan jag var femton och för första gången läste en resekatalog med hästresor.

Det blev inte bara de fem dyraste dagarna jag spenderat. Det var också fem av de coolaste, läskigaste, mysigaste och roligaste dagarna jag upplevt. Tack till Sarah, Paddy, Pamela, Rodgers, PJ, Barney, Sandra, Rob, Bevis, Pangani och alla andra som gjorde dagarna till vad de blev. Fem av de bästa dagarna jag gjort.



01 oktober 2010

Gilla läget

Som alltid när man är ute och reser lär man sig en massa saker. Inte minst om sig själv. Som att jag har en förmåga att fullständigt lita på den som styr och utgå ifrån att den vet vad den håller på med. Som hajkillarna. Och safariguiderna. Och raftingledarna. Det är bara att göra som de säger så klarar man sig utmärkt.
Jag har också lärt mig att min spindelskräck och insektsnoja är helt situationsanpassad. Att en ensam trollslända är superäcklig men att hundratals är helt ok. Att en spindel i duschen är olika mycket skräckinjagande beoende på var duschen befinner sig. På Östermalm: inte ok. I ett tält i Okavangodeltat: no problem. Detsamma gäller alger, sjögräs, fjärilar, myror och alla möjliga flygande grejer. Det är väl det som kallas att gilla läget.

28 september 2010

Pipps in South Africa - or How to vomit in style

Detta är min resedagbok från den första veckan av tre i Afrika. Veckan spenderades i Sydafrika tillsammans med Gavin och hans familj.

26 hours is a long time sometimes. And sometimes it's fine. Like when you spend them sleeping. The Statoil Party crew sent me off with a bang - meaning I got just about 45 minutes of sleep the night before I left. 26 hours and 10 phone calls back and forth with Gavin later, he finally found me wandering the airport in Cape Town. The Swedish FT had arrived. Unfortunately I arrived early in the morning, and was not allowed to sleep any more. Instead we went driving, catching some amazing views of the Cape Town area, and Cape Point where the Atlantic meets the Indian Ocean. On my very first day in Africa I got to see a whale - and lots of baboons. I also learned about snoek samosas (very tasty) and that it's actually possible to have a fabulous blue surf 'n turf for 200 SEK.
On the second day in Africa I learned about the prison on Robben Island, that Levis jeans go for 500 SEK and that Gavin really REALLY loves strawberry ice cream. Along with a very nice couple from southern England I did a tour of the Robben Island prison, guided by a former inmate. This lead to the obvious political discussion, as well as comparing England to Sweden and the financial crisis. I love that type of encounter.
There was also time for the 4 minute cable car ride up to Table Mountain to watch the view, and I finally almost got an understanding of how the Cape Town area is all connected. Very confusing. After pasta dinner we had a very odd visit to Häagen Dasz, when Gav all of a sudden turned 5 and refused to say any word other than strawberry.

On Tuesday it was time for me to meet the Faulds family; Annie, Bev and Sheila. I felt right at home, not only because of their very welcoming way, but also because after they got over the shock of the Swedish girl not being a blond bomb shell, they turned out to be very much like my own family; loud and very fond of wine. Perfect!
By lunch time we did our first of many wine tastings, and what a great start to a four day wine trip! I found a weisser riesling right away (very embarrassing). Several vineyards later we ended up in Franschoek, at Dieu Donne and Gerrit and his mom. At dinner we had grilled sole (do NOT know the swedish name, but it's a fish) but before we came to dessert I had almost fainted. We all blamed the stuffed room and my reputation as the Swedish viking was intact. That was about to change though.


Wednseday took us to more vineyards, amongst which Graham Beck, where Alrenzo our very own favourite tasting guide served us much more than we asked for. Wine, that is. At Graham Beck I bought a pink bubbly that was later opened at transvestite night in the Okavanga Delta. But that is a different story. That evening we stayed in Gaansbai, at André and Naomi's place, getting ready for the shark dive the next morning. After dinner we found ourselves hanging out a local pub, happily watching Gaansbai's creme de la creme enjoy themselves getting hammered and dancing to the remixed version of Cranberrie's Zombie, trying not to fall over.


Come Thursday morning - the morning when we were gonna separate the wheat from the cheff (is that an expression in English??). I felt sick even walking in the office of Shark Diving Unlimited, but off we went. Only five of us in the boat meant that we could stay in the cage for about an hour, getting some amazing views of the great white sharks. In total we saw five, of which two were pretty scary big. I was the first one to get out of the cage and back onto the boat. And then started the barfing. Although Gavin did the loudest one (actually one of the loudest I've heard since Simon's legandary round in Sälen at new years 99/00), at least he only barfed once. The Swedish so called viking however chundered (if that is a word) no less than four times, including off the side of the boat when it was back on land. Cannot remember ever being that sick in my life.

And off we went, on to Tulbagh. On the way we made another couple of vomiting stops. On all occasions I managed to let Gavin know before so he sould stop the car, which lead to the nickname the elegant vomiter. Very proud.
Upon arrival in Tulbagh and a very cute B&B I went straight to bed and stayed there until the next morning. Not much sightseeing in Tulbagh for the FT, but when Friday arrived I was fit for fight again. What can I say, shark diving is tough.
We spent Friday among wine and the wild flowers of Darling, and although the sea of flowers didn't appear, it was still quite an experience. We also slowly made our way back to Cape Town, and the night was spent in Hout Bay.
We ended our fantastic wine-shark-trip with a fabulous seven course dinner at Brent and Karen's place in Constantia, drinking some really great wine! And something very weird from North Korea. And some time during the evening I earned back the viking nickname.

From this amazing week I not only found new friends for life. I also learned that dinoaurs are actually called gynosaurs in South Africa. Who knew?

And so the mandatory slide show:




To Gavin, Annie, Sheila and Bev with all my love!
/The elegant vomiter

Som golf ungefär

Skrivet 7/9

Jag befinner mig i Botswana. Klockan är halv nio på morgonen och temperaturen är på väg upp. Det blir ungefär 35 grader idag. Jag sitter på en veranda. Min egen veranda med utsikt över floden. Verandan tillhör tältet som jag hyrt i natt. Tältet har förutom en veranda även dusch och toalett, två riktiga sängar, två sänglampor och en vattenkokare. Jag kan till och med ladda min iPhone eftersom det finns en adapter.
Jag har just avslutat min frukost. Den bestod av äggröra, te och amerikanska pannkakor. Mitt i ingenstanset i Bostwana.
Jag känner mig väldigt kolonial. Det är ju underbart i naturen. Vi ska bara anpassa den så att den passar oss. Som golf.
Spindelrisken må vara hög, men det här är inte roughing it.
.

Hej Sverige

Ja, jag hade faktiskt ångest på riktigt när jag kom upp ur tunnelbanan i onsdags förra veckan. Första dagen tillbaka på jobbet, första dagen tillbaka i VARDAGEN efter tre magiska veckor. Det var bara Emelies glada välkommen tillbaka-hälsning som hindrade mig från att börja gråta när jag klev in i receptionen. Och det har jag aldrig upplevt förut. Nog för att jag har vantrivts på jobbet förr, året på Thunderroad var bland det värsta i mitt liv. Men jag har aldrig haft en sån panik, och aldrig gråten i halsen bara för att anlända kontoret. Och jag älskar ju mitt jobb. Tänk då hur bra den var. Min magiska resa.

Jag återkommer till resan. Det finns gott om material för att berätta om den, not to worry. Det har ju hänt grejer sen jag kom hem också.
Började med att köra bil en stund. Fortsatte ända tills jag hade kommit till Båstad faktiskt. Och blev kvar där några dagar. Trappe-Zander Open 2010 stod på schemat, och genomfördes med vad som bara kan beskrivas som BRAVUR! Strålande organisation, engagerade deltagare och en fantastisk inramning. Tack för det Trappe-Zander. Vi ses igen nästa år.
Och så har jag träffat Marko också. Marko på "vi som letar upp försvunna väskor i Sydafrika-företaget", som hjälpte mig leta upp min försvunna väska. Fugly hade lyckats ta sig från Zimbabwe tillsammans med mig men fastnat på ett bagageband i Johannesburg. I fyra dagar. Men återvände till Sverige hel och hållen och full av roliga saker. Tack för det Marko.
Och så har jag trätt tillbaka in på jobbet. F&L höll extrakalas lagom till min ankomst och det passade utmärkt som "Hej jag är hemma igen"-tillfälle. Lite för mycket för vissa, men för mig väldigt ångestdämpande när Afrika fortfarande spökade som värst. Tack för det puben.

Och tack för alla Välkommen hem! Det ÄR skönt att vara hemma.
.

28 augusti 2010

Hello Africa

Ok mina älsklingar, nu drar jag. Jag kommer ha det bra, jag kommer ta det försiktigt och jag kommer hem snart. Ni klarar er. Och jag vill inte veta av att ni har roligt utan mig.

PUSS
.

27 augusti 2010

Årsdag

Hej hej.
Det är årsdagen idag. Och jag saknar dig. Inte så ofta som förr, men ibland kommer det över mig. Som häromnatten när jag gick hem och hamnade i kölvattnet bakom två ridande poliser. Eller förra gången jag var i Göteborg och följde med Christine ut. Hon hälsar, förresten.

Du hade nog inte gillat livet här. Jag har svårt att tro att något skulle vara bättre än det sista vi hade. Men jag har det ganska bra. Jag älskar mitt jobb, fast jag jobbar för mycket. Jag älskar min tillvaro men jag festar lite väl ofta. Och jag älskar min lilla lya även om den blir lite ensam ibland. Men jag vet inte om du hade gillat det. Kanske, om vi hade hittat rätt ställe.

Du hade gillat mina nya vänner. De som inte kände mig på din och min tid har svårt att tro att vi någonsin var ett par. Men de hade gillat dig. Och du hade gillat dem. Du gillade ju alla.

Jag ska åka på semester imorgon. Den hade du definitivt inte gillat. Du som inte ens gillade Elsa skulle ju INTE trivas med djuren på savannen. Men jag ser fram emot äventyret. Det ska bli roligt.

Årsdagen ska jag i alla fall ägna åt att preppa klart tre veckors frånvaro, både på jobbet och hemma. Och tänka lite extra på dig.

Förra årets dag
Dagen

23 augusti 2010

Svågerhunkslogik

Vårt barn ska heta Junior. Jag blir Senior och sen blir Juniors barn den Tredje. Din del av ätten får du göra vad du vill med. Men det är den förstfödde som gäller så även om det blir en dotter kommer det bli Martin.

Vad man inte står ut med för lite lasagne.
.

Imdb-sök

Man vet att man har varit hos Hell o Tommie när de tre senaste Imdb-söken man har gjort är Dinoshark, Piranha och Jaws.
.

Vaccination

Det var helt väntat att jag skulle få lite skäll. Jag har ingen koll på vad jag har tagit för sprutor och inte. Eller när. Lika bra att dra på allt. Resultatet blev tre sprutor och 24 tabletter för sammanlagt 1200 spänn. Årets dyraste aktivitet blev lite dyrare ändå.
Tröstmiddag hos Poo och Svågerhunken funkar bra.

Inte årets effektivaste arbetsdag. Eventuellt är jag skyldig min arbetsgivare en dagslön.
.

Tåg igen

Ibland känns det som att jag inte gör annat än sitter på ett tåg och bloggar. Nu gör jag det igen i alla fall. Och avslutar därmed en helg i dekadensens tecken ovanligt sent. Eller en hel natt för tidigt, beroende på hur man ser det. Alldeles för tidigt tycker jag själv. Men det vuxna beslutet att runda av helgen på topp fick bestå. Argumenten för att stanna, hur bra de än var, räckte inte riktigt.
Och som alltid när man är placerad på ett tåg med lite go musik hinner man fundera på saker och ting. Som hur det är möjligt att få panik av någon annans lugn. Och vad det är man dras till hos människor. Och hur svårt det är att acceptera något bra när man är van vid dåligheter. Och hur man kan tillåta sig själv att bli så van vid dåligheterna.
Och jag hinner fundera på hur en enda kopp kaffe kan vara det som sticker ut mest från en helg av total craziness och fantastiska människor. En liten och egentligen oviktig detalj i ett stort sammanhang, men som bet sig fast som en övertänd piraya. Har ingen aning om vad jag ska göra med den där koppen. Förmodligen ingenting. Nu. Det finns en tid för allt.

Avslutar härmed också min sommar med guldklimpen. En sommar spenderad på jobbet. Börjar få lite resfeber.

.

19 augusti 2010

Man äter där man jobbar

Om man är vad man äter är jag korv idag. Om man är vad man dricker är jag en latte. Inte så konstigt kanske med tanke på var jag jobbar. Med tanke på HUR jag numera jobbar (heltid, om du minns, jag har pratat om det förr) är det bara att konstatera att leveranserna inte kommer att fungera som tidigare. Det har min omgivning inte förstått än. Det kommer de snart att göra. Med största sannolikhet är jag på andra sidan jorden när det inträffar. Förmodligen lika bra.


För övrigt kan jag bara upprepa vad jag förklarade en gång i tiden; jag är inte så farlig som jag verkar. Jag är inte speciellt hårdrockig, jag sätter inte på varenda man jag ser och jag är inte så kaxig som jag låter. Du vet allt detta egentligen. Du känner ju mig vid det här laget.

Avslutar kvällen med lite Kele.
.

18 augusti 2010

Lealös

Boxpass nummer två idag och ännu tuffare än sist. "Det kommer bara bli värre" sa myran. Skönt att veta. Fick mig en ny beginnerkompis idag i alla fall. "Vi kör på nu, om ett par veckor kommer vi kicka ass." Det är inte så det känns just nu. Just nu ska jag ta min lilla trasa till lekamen och gå och lägga mig. Klockan är ju ändå halv nio, herregud.
.

Svara

Han har så rätt, Kajen. Och det är så skönt att fler tänker som jag. Jag vill ju faktiskt svara på dina meddelanden, och jag vill höra mig, och jag tänker på dig. Men jag kan inte leva med ett konstant dåligt samvete för att jag inte gör det. Jag vill att du ska veta att jag tycker om dig även om jag inte hör av mig så ofta. För det gör jag, promise.
.

17 augusti 2010

Muskelservo


Det är inte helt lätt att vara snygg och sval och stylish när man kör muskelservo genom stan mitt i rusningstrafiken. Tur att jag inte är det i vanliga fall heller.
.

Jag ser dig

På något märkligt sätt verkar det som om Analytics har börjat fungera igen. Eller så har jag bara börjat skriva bättre. För jag har läsare igen. Och det är ju väldigt roligt med statistik när man är webbnörd. Tack för det Google.
.

16 augusti 2010

Preppar lite

Det mesta av min hjärnkapacitet kretsar just nu runt ställen långt bort. Ett frågvist samtal idag kring klädsel och planering resulterade i en gedigen inköpslista innehållande bland annat en ficklampa. Klart man behöver det. Det finns ingen gatubelysning i vildmarken.
Hämtade mitt pass idag också. Och fick nästan en skrattattack när jag fick se det. Till historien hör att polisen som tog emot mina uppgifter när jag beställde passet frågade "Ska du verkligen använda den bilden". Klart jag skulle. Det är ju ofantligt roligt. Om jag blir insläppt i ett enda land med det passet är det inget mindre än ett mirakel.

Och så köpte jag en Loka loves Afrika igår för att träna lite. Den var god.
.

15 augusti 2010

Förföljare

Och medan jag jobbar som bäst på att förbättra mina stalking skills har jag lyckats få en egen beundrare. Han kallar sig för SAP och hör av sig flera gånger om dagen. Jag har fortfarande inte förstått vad han vill. Det är nog bara att acceptera att vissa funkar så.

Pigghaj

Det här gjorde vi också i Trosa.

Trosor

Igår hann vi lite längre än de återkommande plågorna, dagen innan och konstaterandet att vissa saker aldrig kommer förändras. Så långt hinner vi varje dag.

Igår hann vi till OM.
Om den långe hårige mannen aldrig dykt upp. Då vore det ingen G, ingen Pet, ingen pastor. Ingen Hell eller Svågerhunk. Inget London, Marstrand, Budapest, Mallis eller Afrika. Ingen Bob eller Whisky. Vore det en flytt? Kanske. Troligtvis. Den ogenomträngliga skyddsmuren som byggdes efter mannen är priset jag betalar för de mest fantastiska människorna. Väl värt.
Om den där benflisan inte funnits. Då vore det ingen tillvaro med min stora vänliga jätte. Ett annat liv med en annan hjälte. Vore det en flytt? Kanske. Kanske inte då. Kanske inte Stockholm, kanske inte Statoil.
Om jag hade läst ansökningshandlingarna. Då vore det kanske inget Halmstad. Ingen Z, ingen Wass. Ingen blogg. Ingen C. Ingen västkust, ingen lång hårig man. Ingen C.

Igår hann vi till idealen. Ismerna och deras konsekvenser. Om det egna valet att följa sin religion och om påbudet att följa klädkoden på kontoret. Visa inte håret, det är inte respektfullt för Gud, det frestar männen. Gå inte klädd sådär, du kommer bli våldtagen. Shorts och kort kjol är inte längre tillåtet. Om taktikröstning och blockpolitik. Och de extrema varianterna.

Igår hann vi till ambitioner och underbarn. Vad vill vi mer, när slutar det vara roligt? När ska det roliga börja? Vad är man utan sina ambitioner och varför är det så attraktivt? Grillade sparvar och egna medvetna drag. Kontaktvägar och att ta sig tiden att cruisa huset. Hur långt kan man komma? Hur långt vill vi?

Igår hann vi ända till Trosa.
.

14 augusti 2010

Vi är inte bittra vi är erfarna

Dynamic duo Efse/Edenburgh har slagit ihop ett par påsar. Nu ska skapas magi.

Men först ska guldklimpen åka till Trosa för att titta på pigghajar. Jag känner ett behov av att kompensera ännu en amatörafton på den där förbannade båten. Vi kommer bara inte överens.

.

12 augusti 2010

Blogga i punktform

- Pet. Helt plötsligt. Snart är vi alla.
- Sanering. Seriöst, Edberg.
- Ett kärt återseende idag. Hur länge kan man prata web innan man tröttnar? Jag har inte nått gränsen än. På långa vägar.
- Trosa? Bara en vecka kvar med guldklimpen. Passar bra med en sista helgutflykt.
- Helgnöje med mynta i Lerum. Hur har jag fått alla de bästa?

Jag jobbar fortfarande barfota.
.

Mitt i augusti

Jag har inte träningsvärk i ansiktet. Resten av kroppen tycker att jag är helt stört jobbig (ja det ska vara ett mellanslag där, jag jobbar inte med särskrivningar). Eller VAR stört jobbig igår i alla fall. Jag tycker mer att det var Myrans fel, men det är för att jag har en tendens att skylla ifrån mig. Roligt var det i alla fall. Mitt nya projekt är box. Det betyder att jag helt plötsligt har ett nytt sätt att ta ut aggressioner. Så nu måste jag bara leta upp lite aggressioner. Återkommer om det.

Fixar biljetter, övernattningar, bilhyror. Preppar, planerar, påminner. Tre veckor låter inte så länge. Och det låter som en evighet. Finns det ett liv efter Afrika?

Komplimangernas afton igår. Har du bara varit här två år? Det känns som du har varit här alltid. Du har påverkat Statoil. Stämningen. Du är så fin och bra. Jag skulle vilja träffa någon som du.
Vi släckte engångsgrillarna med vatten, Pucko och Cola Light. Sen vandrade jag hem i sommarkvällen.
.

08 augusti 2010

Bubbel

03:12 har alla andra gått hem. Ett samtal från en taxi på väg hem är det sista jag hör av dem. Mina bästa levererar återigen. Mina gamla förnekar sig inte. Mina nya etablerar sig. Vi drack snabbt upp tio flaskor bubbel. Fyra eller fem flaskor vin gick också. Mingelprinsessan har jobbat hårt.
Söndag med tema friends imorgon. Lila har jag hört.

Imorgon gäller bra nog.

.

06 augusti 2010

Hemförsäkringen


Igår fick jag räkningen för min hemförsäkring för kommande år. Det kan bara betyda en sak. Jag har snart varit här i två år. Dags för ett nytt bildspel med andra ord. Efter Afrika.

.

Total misär

Vi är inte så mycket att ha idag, Efse och jag. Det är inte så mycket som är rätt. Julistatistiken var kass. Vi är fullständigt bortglömda av en hel avdelning. En försvinner. En vägrar försvinna. En sa nej. Många säger nej. Envisa fotografer som inte tar ett nej. Inga rena kläder.
Men kaffeitalienaren var glad. Och har gjorde grym latte. Och solen skiner. Och vi kunde i alla fall ägna en hel lunchtimme åt att gnälla loss. Så det är väl inte rättvist kanske med total misär. Vi kallar det halv misär istället. Och imorgon blir det bubbel.
.

05 augusti 2010

Inget att ångra

... så står det ibland på min telefon när jag misslyckas med knapptryckandet. Jag tycker om det.
.

04 augusti 2010

Flyttar

Jag blev klar i lördags. Helt totalt klar i måndags. Igår var det dags för Z och A att anlända Österlamalm - och det gjorde de med bravur. Efter bara ett par timmar stövlade Edberg in med mybyxorna på i bästa Friends-stil och då var redan hälften av kartongerna uppackade, tv:n på plats och placet i stort sett beboeligt. Vissa är både snabba och organiserade.
Det är inte jag. Endast tack vare en magifik insats från mina äldre klanmedlemmar, T och en gammal klasskompis lyckades jag ta mig igenom helgen utan missöden - och få allt på plats.

Stort tack för helgen! Hade aldrig klarat det utan er!
.

Elräkningen

Jag är Satan yes.
.


02 augusti 2010

Sittbenen

"Min gamla hästägare kommer till Göteborg och vill gärna ut och rida - kan vi låna Monki?"

Ska man ladda för fem dagars safari till häst gör man det bäst till häst. Så igår kravlade jag mig upp i sadeln igen efter ett uppehåll på över ett år. Snälla lilla Monki var objektet och bästa tänkbara introduktion för en rostig gammal hästägare. För det är så man blir presenterad när man ska låna häst. Precis som Christine är min gamla hästskötare.

Jag har saknat känslan. Lukten. Farten. Dammet. Pysslet. Samtalsämnena. Vi pratade om avel, konstiga gener, träning, kossor på rymmen, minnen. Mycket minnen.
Och jag har saknat lugnet. Ljudet av sju hästar som äter.
- Hur kan du vara utan detta? Blir du inte galen?
Det har aldrig varit en del av tillvaron i Stockholm. Hade jag varit kvar hemma - självklart. Men jag bytte ju allt. Det finns inget utrymme, ingen naturlig plats för hästarna. Kanske ska man skapa det. Kanske så småningom.

En bra tur fick vi - och förhoppningsvis blir det en till innan det är dags att titta på lejonen. Sittbenen är inte helt nöjda med att sitta på tåg idag nämligen.
.

Sålt smöret och behållt pengarna

Idag har jag signat av på min lilla lya. Lämnat över nycklarna och önskat de nya ägarna lycka till. Därmed har jag inte bara helt och hållet lämnat Göteborg. Jag har också gjort mig av med min sista riktiga ägodel.
Min lilla Kotte lämnade jag i Enskede för ett år sedan. Min underbara soffa åkte iväg till Orust i ett alldeles för litet släp i lördags. Vitrinskåpet åkte till Gamlestan och sängen vet jag inte ens vart den hamnade. Och lyan. Putsad och fixad. Och tom. Lämnad.

Mina samlade ägodelar består nu av ett tiotal kartonger och en dressyrsadel fördelade på två förråd. Och en liten mellanskillnad på banken. Är det detta som kallas för obunden och ekonomiskt självständig?
Hejdå Götelaborg.
.

28 juli 2010

Återkomsten

Nu börjar det igen. Fortfarande håller det sig på en rimlig nivå, men folk börjar komma tillbaka. Nya idéer, nya projekt. Kan vi inte göra ditt, kan vi inte göra datt. Sussie fix.
Halv fem. Jag går hem nu. Och det kommer krävas bra mycket disciplin för att fortsätta med det framöver.
.

Godmorgon

Nej, Karlavägen är ingen dragracing-bana. Speciellt inte halv fem på morgonen. Men tack för ditt initiativ. Vi vaknade. Allihop. Och det luktar ju så gott med bränt gummi också. Intressant att det är vad som krävs för att jag ska komma iväg till gymmet på morgonen. Återigen - tack!
.

27 juli 2010

Blocket

Det spelar ingen roll vad man skriver i sin annons på Blocket, folk tolkar som de vill ändå. Note to self: Be prepared.
Bästa sättet att få ett blåmärke över hela kinden är att försöka flytta en stol med ansiktet. Note to self: Ta det försiktigt när du är yrvaken.
.

25 juli 2010

Lösryckta funderingar

Vi satt på övervåningen och drack rödvin och pratade feminism. Karriärer och värvningar och framgång. Sluta prata om manligt och kvinnligt och prata människor istället. Och varför snackar vi bara om det här när tjejerna träffas? Varför finns inte ämnet när pojkarna är med?

Att prata om feminism och orättvisor känns lite som att vara den som är psyksjuk och försöker övertyga sin omgivning om att man är frisk. Det är svårt att bli hörd bland personer som inte känner problemet. Och ju högre man skriker desto mer hysterisk verkar man. Känns som Shutter Island. Gökboet. Kanske därför.

Vi satt på torget och åt sushi och pratade mammaledighet. Som borde kallas föräldraledighet. Jag kan tycka att det är ett problem när jag får berättat för mig hur andra kvinnor dömer och kritiserar de kvinnor som väljer att jobba istället för att vara hemma med sitt barn. Och varför pratas det om kvinnliga chefer? Hur är det att vara "manlig chef"? Jag blir irriterad när jag hör en manlig chef säga "jag hade aldrig klarat mig utan henne". Då kanske hon ska vara chef istället.


Jag kan också tycka att det är ironiskt att jag sitter med mina bestämda åsikter, mina insikter och mina erfarenheter och samtidigt är det största offret för "duktiga flickan-syndromet". Som tycker att det jag presterar inte är något speciellt - att vem som helst som hade haft mitt jobb hade gjort samma sak. Som lyckades offra hela min vår på att jobba. Som aldrig riktigt lever upp till mina egna krav och som aldrig riktigt är bra nog.
Och jag kan tycka att det är intressant att en hel avdelning med otroligt kompetenta och skickliga marknadsföringsproffs kan förvandlas till en serviceinrättning för alla andra bara för att vi alla ramlade i duktiga flickan-fällan på en gång. Och jag kan inte låta bli att fundera på om samma sak hade kunnat hända en avdelning bestående av män.

Vi satt på övervåningen och drack rödvin och pratade feminism. Karriärer och värvningar och framgång. Två dagar senare hade vi båda total kroppspanik. Vi passar inte in i idealen och det är helt ointressant hur kompetent, proffsig, smart, rolig och framgångsrik man är när man har tio kilo av sig själv som man inte tycker om.
Hur kan man skrika sig hes om de feministiska poängerna, orättvisorna och problematiken med manligt-kvinnligt när man själv är helt oförmögen att se bortanför skönhetsidealen? När det ligger så djupt rotat att bevisa sig duktig att man är beredd att gå in i väggen för att alla ska vara nöjda?


Det är svårt att prata om jämställdhet.

Damerna

Edberg och färskvarorna

Juli är rötmånad. Och det har märkts i det Edbergska hemmet. Den underliga, otäcka levande organismen till lukt som hälsade mig när jag kom hem från två veckors västkustvistelse lyckades jag till slut lokalisera som en take away-rest som listigt hade gömt sig i ett svårtillgängligt utrymme (note to self: skräppåsar som har vält innebär dubbelkoll av förrymda förpackningar). Kylen innehåller just nu endast två vinboxar och en Sweet chili-flaska. Inget annat överlever i ett hem där kylen öppnas kanske en gång i veckan - när jag är hemma. Färskvaror är inte min grej helt enkelt.

Kondition är en färskvara. Och min normala hatkärlek till bandet var mest hat igår när det var dags att kicka igång någon form av vettig vardag igen. För att gå från en - visserligen tuff men ändå - mil i våras till kanske den tuffaste trea jag har gjort var inte ok. Känslan i kroppen påminde otäckt mycket om när jag tog mig igenom min första kilometer någonsin. Lyckligtvis har kroppen bra minne och en hat-trea igår blev en godtagbar fyra idag. Hoppet lever om att snart dra milar igen.
Färskvaror kräver regelbundenhet. Öppna kylen då och då. Ta dig till gymmet herregud. Färskvaror kräver vardag. Jag ska bygga en vardag.
.

22 juli 2010

Morgonträna

Morgonträna är en jättebra idé, speciellt nu när det är så varmt. Men då krävs det att man går upp på morgonen, Edberg. Det kallas inte morgonträna om det är efter 18:00.
.

Näshår

Det största näshår jag har sett! Eller säger man längsta kanske? Stort känns mer som en korrekt bekrivning. Du vet såna där väldigt små bläckfiskar? De som är lite rosa och som ditt ex ex ex ex nånting mamma bjöd på? När du var för ung och söt för att våga tacka nej? Tänk dig såna små små bläckfiskarmar. Fast grå. Och som sticker ut ur en näsa. Och i stort sett ersätter mustaschen.

Jag såg honom på avstånd på vagnen. Och kom direkt att tänka på de små bläckfiskarna. Då vet man att det är ett stort näshår.
.

19 juli 2010

Får


Säg ja till livet. Det mest corny mantrat, men som blivit en tillfällig favvo. Det är då det oväntade händer. Som att man hamnar på grannbåten. Eller i fel hus. Eller vaknar upp med en congastrumma i vardagsrummet (som jag fortfarande inte har lämnat tillbaka). Det är då man hamnar i storstan, på ett nytt jobb och med nytt folk. Eller tar sig från jobbet i tid. Eller hittar ett nytt favoritvin. Eller ett smultronställe.
Det är när man säger ja till livet som man hamnar mitt i en skock får. Mitt i stan.

.

18 juli 2010

Bär?

U pip för övrigt har nog uppgraderats till Hekto.
Kanske. Det är svårt med stavningen.
.

Heltid

När man tränar med häst - och speciellt ung häst - avslutar man alltid enkelt. Har man tagit sig igenom en trixig och hög hoppbana eller kombination, eller pressat lite extra samling och jobbat nya rörelser i dressyren, kör man lite avkoppling på slutet. Sänker ner hindren. Joggar i stora bågar. Sänker formen. Poängen är att det hästen ska få med sig från passet är att den klarade utmaningen och att det var roligt och enkelt. Det är så man bygger självförtroende och arbetsvilja.

När jag förra söndagen avslutade min minisemester med en roadtrip galore slog det mig att min vår varit som det tuffaste av träningspass. En hinderbana som verkade oändlig och med otaliga svårigheter. Som jag trasslade mig igenom med nöd och näppe och med andan i halsen. Och att semestern var som den där sista stunden på passet. Då det blir enkelt och roligt.

Den var lite för kort, semestern. Men den var välbehövlig. Och fantastisk. Och den avslutades inte bara med en mycket underlig och lång road trip, utan också med en helt strålande helg på en båt. Den galna blandningen av sol, rå korv, dunken, fish n chips, äckelsäckar, vinväskor, vulvazelas och alldeles magiska människor var precis vad jag behövde för att komma tillbaka lagom whatever för att börja gå hem i tid på dagarna. Tack! Det finns saker som är roligare än att jobba. Och man jobbar bättre om man inte gör det hela tiden.


Nu, mina vänner, börjar på allvar Projekt Heltid. Fortsättning följer.
.

Vi dansar vidare

Vi tycker om den. Oavsett om det är nu eller då så tycker vi om den alldeles oerhört mycket.

Kattvakt

Jag har ingen aning om hur mycket kattsand som är lagom. Tillämpar någon sorts "det här hade varit lagom om det hade varit en väldigt liten hästbox"- logik. Det är ju faktiskt ganska likt. Fast man mockar med en liten skopa i slev-size istället för en grep. När det verkar lagom och jag kan tänka mig en väldigt liten häst sova på det häller jag på lite till. Samma sak med maten. Katterna verkar någorlunda nöjda i alla fall, om än något skeptiska. Jag tröstar dem med att deras matte snart kommer hem. Sen tar jag kattgödslet och slänger det i en papperskorg utanför. Vet inte var sopnedkastet är.
.

Tvärdrag

Balkongdörren i vardagsrummet hålls öppen med hjälp av en av barstolarna. I sovrummet ligger en strategiskt placerad resväska och hindrar att balkongdörren slår igen, och en pall håller emot sovrumsdörren. Med lite god vilja och beslutsamhet kan man skapa ett fungerande tvärdrag. Det är bra. Det är nämligen enda sättet att överleva värmen. Dessutom kan jag ha full koll på vad som pågår på Stadion. Någon gjorde just mål lät det som.
Skrev inte jag något i vintras om att det var så kallt att jag behövde ett bubbelbad? Det var fel.
.

12 juli 2010

Om att ta sig till Stockholm


Det var bestämt sedan ganska länge. Lobbying började i våras. Förberedelser var gjorda. Det hade reparerats, putsats, preppats garage, besiktigats, provkörts och planerats hämtande och fixande. En ny FM-sändare hade inhandlats för att säkra underhållningen på vägen.

Och till en början kom vi oerhört bra överens. Vi tuffade på, rutorna nere och överväxeln i. Radion ville inte samarbeta, inte heller den nya FM-sändaren, så det var lurar i. Men det går ju lika bra att bilsjunga ändå. Första paus i Borås för att safea att vi inte drabbades av soppatorsk. Bensinmätaren är från 60-talet, precis som damen i fråga. Och det var någonstans där som jag tror att den obstinata sidan i den lilla damen kom fram. Hon insåg hur långt hon skulle bli tvungen att ta sig. Och tyckte att nog var nog. När motorvägen slutade och övergick i rondell en bit efter Borås uppstod ett klart och tydligt KLONK. Kopplingspedalen hoppade en decimeter till höger och slutade kommunicera med växellådan.
Och därmed var vår resa dömd till ett avslut.
Den stora frågan var bara hur. Första tanken var att återvända till närmsta Statoil och lämna den lilla gröna surpuppan där. Men kvar återstod min egen fortsatta resa. I Götelaborg väntade räddningen i form av gula mellansyster, redo att ta över omedelbart. Och vi vet ju alla vid det här laget vad jag tycker om tågresor. Efter lite kopplingsbrottning och diverse förhandlingar var lillan uppjagad i 80 igen, och på väg tillbaka västerut. Den andra tanken var därför att fortsätta hela vägen tillbaka. Och fortsätta brottas med kopplingen där det behövdes. Ett par minuter senare kom beskedet att gula mellansyster inte alls var klar för avfärd. Tydligen måste man besiktiga även mellansystrar ibland. Förstår jag inte alls. Återstod då guldklimpen - storasyster ES. No problem, ska bara släpa tillbaka obstinata lillasyster först så tar vi det från början.

Nära fyra timmar efter den första avfärden rullade lillan under stora protester - och med en vid det här laget genomsvettig förare - in i garaget igen. Och ställde sig till slut, efter ytterligare garagebrottning, bredvid sin storasyster. Som dammig, bortglömd och orastad sedan länge valde att starta direkt. Och skillnaden var uppenbar.
Den lite crazy, trotsiga lillasystern med överväxel, nyckfull bensinmätare och en hastighetsmätare som glatt hoppade över hela skalan på en gång. Den laid back, relaxade storasystern med automatlåda, digitalradio (jag vet att det inte är ok om man ska vara tidsenlig, men det var skönt att ha) och fungerande mätare (nästan i alla fall - man behöver inte varvräknade när man har automatlåda, eller hur?).

En snabb uppfixning, påfyllning och teknisk genomgång och en nu fem timmar försenad hemresa kunde börja. Och den här systern gillade uppdraget. Vi tog god tid på oss, men vi cruisade oss hela vägen hem till hufvudstaden. Vi körde när det blev mörkt och vi körde fortfarande när det ljusnade igen. Och vi sjöng nästan hela vägen. Sov en liten stund också. Stationen som alltid dyker upp precis när men behöver den som mest - Stavsjö - behöver inte ens vara öppen för att man ska få det man behöver nämligen.


En bit efter klockan tre på morgonen rullade vi in på Söder, fortfarande helt överens. Man kan till och med kalla oss vänner. Man blir liksom det när man är ute och åker tillsammans ett tag.


För dig som inte har hängt med i ovan något utbredda berättelse: Den gröna P1800:an som jag skulle låna i sommar har stått still i tre år och höll inte riktigt för utmaningen just nu. Vi blev osams utanför Borås och jag körde tillbaka den och fick istället med mig 1800 ES:en, som körs oftare, till Stockholm. Tack tack tack tack mamsi och pappsi för hjälpen igår. Och tack pappsi för billånet.

Vi kommer ha en bra sommar, guldklimpen och jag.


07 juli 2010

Med ett par dagar kvar

En semester som består av två veckor går ganska snabbt. Det tar faktiskt bara två veckor innan den är slut. Med en dryg vecka avklarad och bara en långhelg kvar av ledigheten känns det ändå som att jag är på väg tillbaka till orken. Disciplinen att avstå att jobba gick katastrof, men trots det har jag börjat andas lite igen. Sol är bra för själen, liksom havsluft, filmer, böcker, mat, radiodokumentärer och en och annan tupplur. Det hade passat bra att börja de två veckorna nu, efter en tids anpassning till en långsammare tillvaro.

De magiska tre veckorna på andra sidan jordklotet hägrar om en dryg månad. Fram till dess är det heltid som gäller. Inte en minut mer.

Och lärdomen inför framtida komaperioder är att gömma sig på hemlig ort. Utan mobiltäckning. Det är viktigt att ta vara på sommaren i det här landet.