29 september 2009

Vänner med förflutet

Nej, livet är inte helt perfekt. Jobbet är skit till exempel. Men så sjukt gött att träffa A-C ändå. Vi träffas så sällan att jag glömmer att det finns en människa som skrattar lika mycket som jag. Även när livet suger lite.
Situationen har ändrats ganska radikalt sen A-C och jag lärde känna varandra. Då var jag en stadgad vuxen människa och hon gjorde en tuff resa. Väldigt tuff. Jag insåg aldrig det då. Det är så lätt att gå in i sitt eget när man har en delad bubbla. I backspegeln var jag inte helt bra. Tänkte inte på det då men med ögon som numera varit med några varv ser det annorlunda ut när jag tittar bakåt. Jag fattar nu.
Ikväll är vi äldre och vi ägnar oss åt att catcha upp. Jag babblar såklart oabrutet. Och när jag hör mig själv berätta om hur jag lever kan jag inte fatta att jag klagar ibland.


28 september 2009

Soligt

När jag gjorde mina första försök att skrapa ihop de utspridda resterna av min förr relativt funktionella lekamen i morse var det ganska enkelt att konstatera att jag inte är 22 längre. Som tur är. Jag kommer visserligen knappt ihåg vad jag gjorde vid 22, men det kan säkert ha varit dumheter som att dricka för mycket sprit och bete mig underligt. Vis av ålder gör jag givetvis inte sådant längre. Nu dricker jag måttliga mängder vin, precis lagom för sofistikerade konversationer om politik, konst och filosofi.
Oavsett ålder har det varit en rolig helg. Om än blandningen fis/syre under långa perionder inte varit acceptabel. Men jag lovar att ge igen, Pet. Jag ska ta med mig saker som luktar gott när jag hälsar på dig. Då ska du få.

Trottoarerna var tomma i morse. Så tomma att jag började ana att det blivit dags att ställa om klockan till vintertid och jag hade missat det. Vore ju inte första gången. Men sen insåg jag att det har regnat i natt. Och medgångssupportrarna i den här stan har fortfarande inte lärt sig skillnaden på vatten på marken och vatten i luften. Alltså hade jag trottoarerna för mig själv. Tackar.

27 september 2009

Tack Sussie

- Visst är den fin?
- Shit, jag har en rik flickvän.
- Skål.


En timme tidigare satt jag med en TV i knät i Kotten och kunde inte komma fram snabbt nog. Idag är det ett år sedan den där skålen. Den helgen ändrades mycket. Ny stad, ny lägenhet, nytt jobb. Inte så mycket har ändrats sedan dess. Jag har samma jobb, samma lya, är i samma stad. Ändå har allt hänt.

Det här året har jag lärt mig mer än någonsin. Jag har jobbat mer än på något annat arbete jag haft. Jag har blivit mer utmanad och utvecklats mer än någonsin i min yrkeskarriär. Jag har upplevt mer driv och vilja i en organisation än på något annat ställe. Jag har hittat en ny ambitionsnivå hos mig själv och jag har utvecklat mitt strategiska tänk.

Det här året har jag upplevt avgrundsdjup ensamhet. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har spenderat dygn hoprullad i soffan stirrande tomt framför mig. Jag har upplevt iskall apati och förlamande otillräcklighet.

Jag har lärt känna fantastiska människor, fått underbara nya vänner och skrattat tills tårarna sprutat. Jag har varit oövervinnelig och bäst i världen. Jag har dansat, festat, fnissat och flirtat. Jag har ätit, druckit, flamsat, tramsat, jobbat, joggat, skedat, slappat, sjungit, sprungit, hånglat. Och bara varit.

Så tack för det här året. Det första året. Fantastiska familjen för att ni har gjort allt så enkelt. Älskade lilla Poo och min nya lillebror. T&T och mina bästaste bästa där hemma. G för att du fick mig att våga. Tove för att du är så grym. Arenapan, Duracellkaninen, Fågelfrö, Ingo och alla andra sköna människor på TK24. Tack Stockholm för allt som fyllt det här året. Jobb, vänner, morgonsol, nattpromenader, resor, tårar, skratt, balkonger, musik, bruncher, hundar, katter, regn, hagel, slask, fester, vardagar, pipande kylskåp, sjukt äckliga shottar, tidiga mornar, sena samtal, Statoil, bilar, sorg och glädje.


Mitt första år i bilder.

Man kan leva hela livet som ett lamm fast man egentligen är ett lejon. Tack Sussie för att du vågade.

26 september 2009

Vi ville ju bara äta lite kinamat

Gästbloggare. Vi gjorde ett restaurangbesök med osannolika konsekvenser. Pet redovisar. Jag tar inget ansvar för vad han skriver nedan. Pet är Pet och han säger vad han vill. Jag kommer inte censurera.

Kultur.
Min kära hemstad Umeå utsågs nyligen till Europas kulturhuvudstad, ett beslut som motiverades av stadens utbud av restauranger, nöjen samt fina konst.
Om jag tillåts en tillbakablick spenderade jag och min vän Emil en förmiddag i Umeå stad med att söka nöjen som skulle kunna tillfredsställa våra relativt avancerade sinnen. Vi insåg snabbt att utbudet bestod av att spela lufthockey på den lokala arkaden eller att äta skräpmat.
Bra beslut där jurun. Pretentiösa idiotjävlar.

För närvarande befinner jag mig i Stockholm med en mycket god vän. Vi har njutit av stadens kulturutbud genom att besöka ett mycket väl omnämt musikevenemang. Så långt känns det som att Umeå stad ligger långt i lä (utan at nämna städer som Wien, Barcelona och Aten). Efter att ha spenderat en lång natt relativt packade med mycket god musik gick vi ner i stadens centrum för att se över eventuella klädinköp. Detta äventyr fick ett högst intressant inslag när vi bestämde oss för att äta lunch. Efter mycket velande (naturligtvis var en kvinna inblandad) bestämde vi oss för en asiatisk restaurang vid namn Bamboo city. Typ.

Omedelbart möttes vi av en storm av inkompetenta lismare. Denna högst oaptitliga introduktion till trots bestämde vi oss för att faktiskt beställa en lunchbuffé.

Hur man misslyckas med att driva en lunchrestaurang ligger över mitt förstånd, men denna inkompetentens högborg gick ut starkt med att tilldela mig en använd servett.
Då jag kan förstå hur de som arbetar i "restaurangen" kan finna sådant acceptabelt fick jag dock invända då jag inte lever mitt liv som en kackerlacka.
När vi sedan väl skulle inkassera på vår gastronomiska upplevelse vid den allmänna upphämtningsplatsen vände en av oss genast om i avsky. Han är dessutom av finsk börd. Vi snackar alltså om att en människa som tycker att det är fullt normalt att dricka terpentin inte kunde förmå sig att närma sig denna föda.
Då jag har härdats av mitt livs umbäranden bestämde jag mig för att trotsa detta och gå till det dignande bordet med de 20 utlovade delikatesserna. Tråkigt nog presenterades endast 3 av dessa rätter varav en inte hade fått den uppmärksamhet att den faktiskt tillagats.

Efter att vi tappert hade försökt uthärda matlagningen från denna själens avgrund väntade vår finska vän fortfarande på maten han beställt. Då inträffade något jag själv trodde var omöjligt.

Vi kallade på en kypare för att få mer information om den väntande beställningen och till svar anlände ett troll, direkt taget ur J.R.R Tolkiens Sagan om Ringen med kraftigt Downs Syndrom och stod vid vårt bord och dreglade.

Vi fick vid detta skede snabbt fly platsen då vi var rädda för våra liv. Vissa är inte tillämpade för matlagning.

Nästan ett år

Så här dags för ett år sen lämnade jag Leather Master för sista gången. Med en blomkruka under armen stod jag utanför kontoret och väntade på att bli upphämtad. Glad, lättad, förväntansfull, nervös. Stressad. Hade såklart inte packat klart än.
För imorgon utlovas enligt Snoo standard en lagom sentimental återblick på det senaste året. Inklusive bildspel.

Under tiden ska jag få Pet berätta om restaurangbesöket som slog alla rekord.

Dagens första skratt...

... blev den här. Tack Johannes.

Rival

Just som K´s choice sjunger klart om att vara eller inte vara en addict ska jag försöka somna för idag. Lilla Poo bangade och då återstod Rival trots varning om kattnärvaro. Hur illa kan det bli? Vi är vuxna eller? D-A-D sjunger vidare om ett och ett halvt skratt. Jo, publika Snoo mår alltid bra. Det är alltid trehundra procent, inga problem, fixar jag, roligt, springa på alla bollar, jättebra, glad, grejar allt. Publika Snoo är energikälla till alla andra.

Jag är inte nånstans klokare trots den debatt som fördes. Jag vet att jag är grym. Och nej, jag behöver faktiskt inga fler killkompisar. Kan jag tycka.

25 september 2009

Fisar, skvaller och sociala media

Dagen har kantats av hopbryt. Lunchen var total cirkus. Slutade med att Grönkvist/Edberg citerade Tomas Ledin för Heleander och att vi alla skulle göra bulle på våning ett. Sista hopbrytet kom när en ljudlig trumpetfis skar genom tystnaden på våning fem. Ursprung är ännu okänt, men den hördes klart och tydligt till informationsavdelningen. Som bröt ihop igen. Hopbryt är bra. Men inget mer kaffe för Edberg när den totala sömnmängden uppgått till fyra timmar natten innan.

Sociala media har präglat eftermiddagen. Det ska analyseras, förklaras och ifrågasättas. Sidoprojekt är bra när man hinner med dem.

Tröjan har återvänt. Nu blir det White Russian.

Esplanad

Det är inte bara namnet på min Ica. Det är också namnet på min pizza. Jag åt ingen pizza idag. Men jag drack några cider och snackade lite skit. Pet o Lauri. Och en mycket snygg engelsman. Tack för det pastorn.

24 september 2009

Rutin

Mina promenader till och från jobbet är numera en så ingrodd vana att jag vet ganska exakt vad jag har att förvänta mig på vägen. I alla fall på mornarna.
Det är alltid sopbilar på Nybrogatan. Alltid. Oavsett tid på morgonen eller dag i veckan.
Utanför skolan på Nybrogatan står en vakt. Han står där från sju ungefär och tar emot barn som puttas ur gigantiska SUV:ar och Lexusar.
Vid parken utanför Berns (vad den nu heter) är det alltid blött på trottoaren. Vattenspridarna där har en tendens att breda ut sig mer än nödvändigt och de är igång till halv sju ungefär.
När jag sen kommer ner till slottet är det omöjligt att inte bli på gott humör. Bäst när man kommer ner lagom till soluppgång och när det fortfarande är lugnt nog för att måsarna ska vara igång. Då sitter de på räcket på slottsbron och tittar på utsikten.


Jag möter kvinnan i dräkt med den stora vita pudeln utan koppel. Jag möter den udda mannen med uppenbar social fobi. Han är stor, lite blek, tittar ner i marken och rör inte en min. Han har polisonger och på något konstigt sätt är han lite lik vampyren i True Blood. Jag möter kvinnan som har sin morgonpromenad som träningspass, med ryggsäck och röd sportjacka. Jag möter den smala killen i kostym, som alltid är lite spänd och inte vågar ta ögonkontakt.
Vid Slussen har jag numera övergett vägen genom Blå bodarna och går numera ovanpå, på cykelvägen. Man slipper kisslukten och det är ändå så många som går den vägen att man kommer undan med det.
Vid korsningen Hornsgatan - Götgatan är det alltid fara för livet. Om det är tänkt att jag en dag ska dö i trafiken kommer det inte vara några bilar inblandade. Jag kommer dö i en cykelolycka. Det är bara att blunda och hoppas på det bästa.
På St Paulsgatan är det hundbajsspeja som gäller, och ducka för de oerhört långsamma klungor av barn och föräldrar som är på väg till dagis och skolor. Lagom till ankomst är det dags att börja hålla ögonen öppna. Oftast rör det ju sig poliser från grannkåken ute på gatan.

Jag har världens bästa väg till jobbet.

23 september 2009

En vanlig torsdageftermiddag

... för ett par veckor sen.

Plugga manus

Korrigering

Kontroll


Söka jobb

Så har den börjat. Jakten på ett nytt jobb. Det är jobbigt att skriva CV men med konsultfirma Grönkvist på plats löser sig det mesta.

Håller mig i huset än så länge i alla fall.

22 september 2009

Inspirationsföreläsning

Det handlade om att utmana sina gränser - de är ändå oftast mentala - och att ta tag i saker direkt. Att mycket av den oro vi upplever handlar om antingen det som redan HAR hänt (mitt expertisområde) eller det som SKA hända (i mitt fall ångest över att jag inte har städat dagen innan jag får gäster eller inte gjorde det där sista på jobbet som jag nu måste börja dagen med). Och det handlade om motgångar vs tragedier.

Och så pratades det om att sätta mål. I bestämda kategorier. Och det ska jag göra nu.

Karriär
Att älska att det är måndag morgon

Fysiska
Milen under 60

Familje
Att alla mina ska må bra

Sociala
Att hitta balansen

Ekonomiska
Att inte behöva fundera på om jag har råd med mina impulser

Mentala
Att träna hjärnan med annat än jobb

Ok, alla mål är inte mätbara, det ser jag med. Men jag är inte så himla mätbar alltid. Nästa steg blir att sätta actions (för att prata Statoilspråk). Återkommer om det.

21 september 2009

En dags fred

Den stora frågan för mig står på peaceonedays förstasida: What will you do to make peace on September 21? Jag vet inte. Det är ju fred i Sverige. Vi mår bra här. Små utbrott av frustration i förorterna går inte riktigt att jämföra med ställen som Afghanistan eller Irak. Otäckt harmoniskt egentligen. Så vad kan jag göra? Jag jobbar med information. Jag finns i de sociala medierna. Så jag kan berätta om företeelsen Peace one Day. Det är en bra grej tycker jag. Länken finns till höger.

Fred en dag

Titta här.

17 september 2009

Komplimang

Jag är oerhört dålig på att ta komplimanger. Men idag fick jag en som jag behåller.

En sån positiv energi. Det är du.

Tack Fågelfrö!

Definiera mål

Ännu en dag av nya insikter om företaget jag jobbar på. Idag har jag som gäst fått vara med på Sales egen dag och eftermiddagens seminarier avslutades med inspirationsföreläsning. Nu ska jag definiera mina mål. Återkommer med resultatet.

Dags igen att byta färg. Det börjar bli kallt och gröna sköna sommaren är snart slut.

Fred en dag. Inte missa.

16 september 2009

Karlavägen 04:49

Soundtracket till dagens korta morgonpromenad är Pride med Syntax. Det är ganska kallt och fortfarande mörkt. Vattenspridarna i allén står på för fullt. En liten vit bil med texten Finsk Hemtjänst rullar sakta förbi mig. Verkar leta efter en adress men stannar inte för att fråga. En taxibil kör ifatt den, uppenbart frusterad över att det går så sakta. De flesta skyltfönster är helt släckta och jag ser min spegelbild gå förbi i glasrutorna. Det ser ut som att jag fryser. Det är lite tänt inne på Thalia och de har skyltat om sen igår när jag gick förbi sist. Tre klänningar i rött och två i svart och vitt. Ett par väldigt blingiga halsband.
Fontänen på Karlaplan är inte igång än. Vattnet ligger lugnt. En hundägare släpar runt på en rhodesian ridgeback som mest verkar förvirrad över att den är utomhus före klockan fem på morgonen. Rundar hörnet på Ica Karlaplan precis när Mad World börjar och får en vattendroppe från en utskjutande balkong i pannan. Jag har inte sett till den lille gubben som tömmer papperskorgar idag. Närmar mig mitt mål och de sista metrarna funderar på om klockan hunnit slå fem så att jag kommer in direkt.

14 september 2009

Hundtrickshelg

I lördags kväll när Bob och jag gick hem genom stan var det full on Hundtricket. Lördagsglada människor blir tydligen lätt imponerade av en liten hund. Själv var jag nykter och inte lika imponerad tillbaka av sluddrande gaphalsar.
Igår gav hundtricket en ny och spännande bekantskap - en konstnär. Hon arbetar med bling och lila. Kanske har jag äntligen hittat vad jag ska inreda med. Vernissage med namnet Bling Bling nästa helg. Spännande.

11 september 2009

Hundar och katter

Katten (Felis silvestris catus), även känd som tamkatt, är ett ganska litet, smygjagande rovdjur. En vanlig missuppfattning är att en huskatt är ett annat ord för tamkatt, men så är inte fallet. Det är istället ett annat ord för blandraskatt, och trots sitt namn så måste den inte nödvändigtvis vara tam och bo i ett hus.
Det vanligaste sättet för katten att kommunicera med människor är att jama. Hur mycket eller lite en katt jamar varierar från katt till katt. En katt kan jama på olika sätt och därigenom förmedla olika budskap. Det är ofta relativt enkelt, åtminstone för en kattägare, att särskilja kattens olika sätt att jama och förstå vilket budskap den vill förmedla.
Katten använder sin svans till att hålla balansen. Svansen kan också förmedla kattens sinnesstämning; en svans som pekar rakt upp innebär i allmänhet att katten känner sig tillfreds eller glad.

Jag förstår mig inte på katter alls. Men så är jag ju å andra sidan inte kattägare. Tur att det är Bob Hund som bor hos mig i helgen.

Fruktstund

Medan jag ägnar min fruktstund åt ett äpple med etiketten unifrutti och lyssnar genom hörlurarna på någon som nyser väldigt högljutt längre bort i korridoren studerar jag mitt skrivbord. Det ser ut ungefär som alla mina skrivbord har sett ut sen jag började min proffessionella karriär. TV4 undantaget, eftersom vi delade fyra platser på åtta personer. Då kunde man inte sprida ut sig som någon sorts hamsterzigenare som halvt flyttat in, och dessutom arbetar i kaos. Här är en blandning av saker; ett par olika nummer av Vips, en nästan tom ask tamponger, en kaffemugg och ett vattenglas - båda tomma, två tomma tuggummipåsar, kameran, jobbkameran, diverse sladdar till kameror och iPoden, en karta över Oslo, snyggt hopskrynklad. Min telefon och laddaren till den, ett par USB-minnen och korret till senaste Vips utskivet i färg. Fem pennor som borde vara i pennburken och inte utspridda på bordet. Min Nordea-inloggare och en inbjudan till salesdagen nästa torsdag. En skämtteckning som inte fick plats på väggen och en jättehög med visitkort, mina egna och andras - blandade. Inbjudan till någon obskyr, förmodligen onödig och jättedyr utbildning i "elektronisk informationshantering". Fyra kollegieblock - tre fulla och det pågående. Fyra Ipren och mitt Visakort. Och tretton kronor och några ex av F&L News. Och så den där dekorknappen som ramlade av min ena stövel när jag satt skräddare på kontorsstolen igår. Stövlarna i fråga ligger på golvet, bredvid min påse med kläderna som jag skulle jobba i idag men inte har orkat byta om till. Ninas läderarmband från Thailand som hon inte kunde ha på grund av allergi och som skavde av sig så mycket färg och rost att jag inte heller kunde ha det mer än ett par timmar. Två pocketböcker, ett paket näsdukar och en rakhyvel. Och två biobiljetter, bredvid burken med gem och den gamla skrynkliga Seven-påsen som har irriterat mig jättelänge och som lite döljer bilden av mig och Tove i Oslo som jag satte upp på väggen.

Fruktstunden är slut lagom till att Alanis har sjungit klart på Sorry to myself. Note to self fast från Nie: katter kan bara jama och tänka på sig själva.

Snart går jag och hämtar Bob.

10 september 2009

Jobba sent

Det är på kvällen det händer. Det är då jag lär mig. Intensiva diskussioner, strategier, planer.
Igår var det reality check. Jag vet att jag snart måste lämna tillbaka. Jag vill bara inte inse det än. Mina babies. Som jag har gjort och levt med i ett år.
Idag är det roligare att vara jag. Och lättare att tänka framåt. När man får vara med och prata strategier med de som verkligen bestämmer glömmer man gärna att man snart ska lämna.

Pandemi

Kvinnan framför mig i kön fick till en rejäl nysning.
- Nej, jag har inte svininfluensan, sa hon och fnissade nervöst. Damen som höll på att packa ner sina varor började skratta.
- Nej det trodde jag verkligen inte! Det var något hysteriskt i hennes röst.
Jag låtsades inte höra.

08 september 2009

Min hjälte

Svininfluensa är för amatörer. På informationsavdelningen kör vi retro och Tove går mot strömmen. Svinkoppor. Tove rockar.

Självinsikt


Man ska inte tro att man är nåt.
Tack G.

07 september 2009

Innan sova

Idag har jag träffat Monstret. Tydligen är det en hon, även om jag har lite svårt att se det namnet på en tjej. Lite fulare än jag trodde. Men cool.

Säga vad man vill om dålig smak och skrämsel-tv. Jag tycker det är genialiskt av TV4 att visa virusserien just nu. Tricket är alltid att skapa nyheter om sig själv.

06 september 2009

Image

"... Sussie skrattar alltid och får en att bli på gott humör. Så om ni känner er lite nere under kvällen, gå till Sussie så är ni snart glada igen."

Det stämmer ju det med antar jag.

30-årsfest

Som två slagna hjältar satt vi på vagnen, G och jag. Vistelsen blev inte ens ett dygn och vi avverkade de sedvanliga 100 milen med en fests mellanrum. Tyresö kändes väldigt långt från stan när den lille bilen skulle lämnas tillbaka. Tur att man ibland lyckas stöta på de trevliga busschaufförerna.
Festen var rolig. Till och med väldigt rolig. Det var en bra lokal med bra folk och bra mat. Johan lyckades få i sig kanske det äckligaste och största jag sett i shotväg. Cred. Mysig förfest med välbehövligt sminkprat. Roligt nytt folk och en aning sentimentalt gammalt. Peacock är ett skitställe men med en pastor på rätt humör löser sig det mesta.

- Jag fattar inte att du är singel. Om det hade varit 1994 hade jag stött på dig.
- Vad hände då?
- Då var jag fjorton. Det var sist jag var singel.

04 september 2009

Energisk vovve

Bobs storebror är bortrest och lillen har fått vara ensam idag, givetvis med lunchpåhälsning av hundvakt Snoo.
SMS från G som hade glömt strykjärnet på: Det har ej brunnit men Bob har ätit hål i väggen.



Som hemma fast på norska

Jag är inte speciellt imponerad av SAS just nu. Tove och jag levde i villfarelsen att om man har checkat in i förväg behöver man bara lämna av väskan lite enkelt och sen gå ombord. Föga anade vi vilket kaos som väntade på Arlanda. Gigantisk kö till bagaeinlämning och ett transportband som stod still. Som tur var fick vi en utskällning på köpet också, så då kändes ju allt bättre.
Resan hem började med en inställd flygning och en mycket försenad dito och hemkomsten blev ungefär tre timmar senare än väntat. SAS... sådär tycker jag.

Mer imponerad av Oslo. Mysigt och fint. Men väldigt likt hemma. Samma affärer och samma restauranger. Fast på norska. Allt blir lite roligare på norska faktiskt. Utom den förvirrade damen som vi ville köpa spårvagnsbiljetter av. Hon var inte så rolig. Roligare då att spårvagnen heter Trikk i Oslo. Och att det är två röda gubbar på övergångsställena. Som att man ABSOLUT inte får gå. Oslo... bra tycker jag.

Och så jobbade vi också. Nytt intranätsystem fick vi och ett jättespännande möte var vi på. Inspiration, motivation och ännu mer att göra. Statoil... grymt tycker jag.

Tove ska få berätta själv om sitt äventyr med gubben på hotellet.

01 september 2009

The mother of all träningsvärk


Jag styrketränade i lördags. Resultatet blev enastående.
I Alien-filmerna finns en stor mängd otrevliga monster. Först är de som svarta spindlar ungefär, som lägger ägg i människor. Sen kommer det ut en liten otäck snubbe ur magen på folk. Han växer fort och blir stor och slemmig. Dreglar mycket. Men värst av alla är mamma-alien. Hon är gigantisk, genomond och har ihjäl alla hon ser. DEN träningsvärken var det jag hade i söndags när jag vaknade. Alternativen var att RULLA ur sängen och slå mig när jag landade i golvet, för att sedan åla vidare. Eller bara ligga kvar och se hur lång tid det skulle ta innan någon hittade mig. Jag gjorde det enda rätta och gick till jobbet.