20 juli 2009

Ny kärlek

I helgen fick jag en ny. Kalla honom kompis, kalla honom kärlek, men jag tyckte om honom på riktigt. Efter två dagar av fniss och fån, flams och trams, line dance, sadlar, mat, massor av regn och relativt ömma sittben insåg jag att det aldrig handlar om att ersätta någon. Det går ju ändå inte. Det handlar om att hitta någon ny man tycker om. Inte istället för någon annan, utan bara för att man tycker om just den. Bort med alla jämförelser och liknelser. Och bara tyck om.



Hästar är terapi. Tack Navaho för en fantastisk helg. Jag tycker om dig.


17 juli 2009

Mjölktåg

Alla som har läst den här bloggen ett tag - eller som för den delen orkat bläddra tillbaka och läsa gamla grejer - vet att jag INTE gillar att åka tåg. Idag var det dags för mjölktåg, och ett sjukt varmt sådant av värsta femtimmarsmodell. Vid ett par tillfällen funderade jag på att hoppa, men när tåget mest stod stilla hela tiden är jag inte säker på att det hade gett någon effekt. Det positiva med resan var att det varken fanns barn eller människor med BO i närheten. Och i sällskap av Roxette (ja, man hinner nästan hela RoxBox-samlingen på fem timmar) och med otaliga SMS och telefonsamtal som tröst överlevde jag mot alla odds. Icke att förglömma telefon-patiens. Bra uppfinning.

Ett par observationer hinner man med på ett mjölktåg. Som snubben som inte hade platsbiljett utan skuttade runt varje gång någon gick på. Han hittade ganska snabbt en tjej han gillade och som han cirkulerade runt de första två timmarna. Sen blev det för fullt av platsbokade människor och han blev tvungen att lämna henne. Hon verkade inte så upprörd över det.
Fransmännen bredvid spelade kort och åt smörgåsar med något som luktade väldigt mycket vitlök.
Det luktade väldigt mycket gödsel i Vårgårda.
Snubben mittemot mig hann fyra öl under vår lilla tripp. Och en sallad.
Trots att perrongen i Örebro Södra är så kort att folk måste gå av från mitten av tåget är det tydligen väldigt viktigt att stanna där. Även om man två minuter tidigare stannade i Örebro C.

Mjölktåg. Inte ok. Men överlevbart.


15 juli 2009

Träning

Det är inte ok att jag har sprungit en enda gång sen jag anmälde mig till loppet. Skärp dig Edberg.

14 juli 2009

Berg- och dalbana

Det här var en tisdag som började på bästa tänkbara sätt. Druknade i bekräftelse. Bortsett från att jag var tvungen att ta mig till jobbet och prata med journalister hela dagen var det en grym morgon. Någonstans på eftermiddagen vände det. Värsta tänkbara för mina allra bästa och jag är helt maktlös. Finns inget att säga, inget att göra. Bara vara still. Och det orkar jag igen.

Idag är det extra mysigt att ha Bob hemma.

12 juli 2009

Söndagkvällar

Jag hade någonstans sett fram emot tre (eller från början fyra eftersom jag inte kan räkna och trodde det var fyra) lugna veckor med tråkiga men nödvändiga sommarprojekt. Den första veckan visade sig bli allt annat än lugn. Inte för att jag blev tvungen att dänga in ovanligt många timmar, men mer för att det hände grejer som krävde avdelningens insats. Och avdelningen är bara jag just nu. Detta i kombination med fyra dagar i rad av sommarbeteende på uteserveringarna i Stockholm gör att helgen har präglats av sömnsjuka. Och att jag inte alls är sugen på att jobba två veckor till. Men det ska jag göra.

Samtidigt har jag svårigheter med att fatta ett enda beslut. Hur planerar man saker när förutsättningarna ändras hela tiden? Jag gillar det. Nytt folk, nya lekkompisar. Och så finbesök. Kanske det sista innan TT blir fler.

Jag håller emot. Men det håller på och kryper fram en smitten kitten. Konstigt. Bra.

08 juli 2009

Själv på info

Jag blev just uppringd av en journalist på tidningen Bröd. Han ville göra en story om brödätande på en oljeplattform.

07 juli 2009

Återblickar


Med en dryg vecka kvar till ett udda och lite otippat ridläger och i den hästigaste av alla årstider är det svårt att låta bli att tänka lite på det.

Jag saknar inte hästlivet. Inte det tunga, kalla, varma, dyra, jobbiga neverending hästlivet. Men jag saknar Simpson. Lugnet, tryggheten och värmen. Och jag saknar lukterna. Sommarlukter. Gräs och daggvåt päls. Dags för ett besök på gamla marker tror jag.

Resplaner

Jag har i år tre veckor att fylla. Förra året blev det två, och dessa två hackades effektivt i småbitar av en uppsägning och stor arbetsbörda. I år verkar jag faktiskt kunna släppa taget i tre veckor. Jag har ett enda datum att passa på dessa tre veckor. Nu är det upp till Edberg att bygga resten av tiden. Restresa? NY? Malmö? Gbg? Det saknas inte alternativ. Eller monetära medel.

Tjuvstartar med ett ridläger.

06 juli 2009

Födelsedag

När Bob lämnat huset har lugnet sänkt sig. Första natten utan sällskap är både skönt och lite konstigt. Man vänjer sig fort. Det ligger fortfarande skumgummi överallt.
Under tiden har jag ramlat på ett strålande botemedel för tråkiga invanda tankebanor. Jag har självklart ingen aning om vad jag håller på med, vad jag vill eller vad som kommer hända. Men det spelar ingen roll. Gamla sagor lämnar onekligen spår som märks även nu, men mitt stora håriga spöke är mindre och svagare än någonsin. Oavsett händelseutvecklingen framöver.

Nie o Too blir 26. Vad gjorde jag när jag var 26? Säkert inget kul.

01 juli 2009

Om bajs - min första gäst

Äntligen har jag lyckats övertyga någon från min omgivning att komma in som gäst hos mig. Här är en berättelse om bajs från IT-Daniel. Varsågoda.


Lättad klev jag av tunnelbanan efter en oändligt lång resa från Kista för att byta till rätt linje som skulle ta mig till kontoret. Det var måndag, tidig eftermiddag och riktigt ordentligt supervarmt. Sådär varmt så svagare individer gärna klagar över värmen. Trots 10 år av löften har SL inte fått fram vettig A/C i tågen så svetten både syntes och kändes. Svalkan långt ner i berget var därför ganska skön. Nu återstod en lång promenad i gångarna och sen en lite kortare tågfärd.

Under några månader måste man byta vid Fridhemsplan istället för Centralen om man ska byta mellan blå och grön linje. Det är Citybanan som ställer till det. Många många skattekronor används just nu för att gräva en tunnel under hela stan så att pendeltågen inte ska behöva trängas med fjärr- och gods-tåg på de enda två spåren som går söderut från centralen. Äntligen! sa Gert.

Åter till svalkan i underjorden. Det är ju så fantastiskt långt mellan perrongerna (eller så är vi resenärer så lata, eller så stressade, eller både och) att de har satt in de där långa liggande rulltrapporna för att skynda på lite. Det var knökfullt med folk och ingen orkade ju så klart gå brevid den liggande rulltrappan så det var kroppskontakt på åkbandet. Som den radiostyrde tunnelbanependlare jag är så följde jag så klart alla andra.

Kladdiga och illaluktande stod vi alla och tittade när världen sakta gled förbi. När jag började närma mig slutet på gratisresan på åkbandet hörde jag lite tumult i åkriktningen. Någon skrek till och hoppade åt sidan. Sedan fler skrik blandade med skratt och fler folk som såg ut att springa av åkbandet. Helt plötsligt var jag framme vid avstigningen och upptäckte den olustiga orsaken till allt tjo och tjim. Hela vänstra sidan av avstigningsplattan var täckt av bajs! Ja, det var äkta bajs. Inte ens helt säker på att det var från något husdjur...

Vi som stod till vänster i omkörningsfilen hade alltså ett tvåmeterskliv att ta för att komma av åkbandet istället för ett vanligt standardkliv på ca 45 cm. Eller, det gick så klart bra att bara ta ett standardkliv oxå men då fick man bajs på skorna. Hela högerfilen klarade sig rätt bra, de bara klev av och fnittrade lite alternativt höll för näsan och muttrade något surt, beroende på ålder.

I vänsterfilen var det däremot mer action! Vi uppmärksamma hade så klart varit med på att något hände och kunde kattlikt skutta undan från det värsta av kladdet. De som stod vända bakåt för att prata med polarna eller stod och var försvunna i egna tankar klarade sig inte lika bra. Tex killen i flipflop eller tanten med rullatorn... Trots mitt pumasprång ville jag vara säker att jag klarat mig undan så jag tog några steg bort och kollade under skorna. Inget kladd där inte! Jag hade klarat mig! Mindre kul tyckte tanten med rullatorn att det var när hon halvhögt sa ord som gamla tanter inte ska säga och samtidigt lämnade en lång brun rand efter rullatorns vänstra hjul när hon gick därifrån. Killen med flipflop letade raskt upp en soptunna, kasserade tofflorna och försökte sen skrapa av det värsta från fötterna med en Metro. Han kan omöjligt varit nöjd med sin dag ...

Jag gick ganska raskt därifrån för att komma undan doften och funderade samtidigt om jag skulle vara arg, besviken på mänskligheten eller en smula road. Jag hade säkert kommit 50 meter från brottsplatsen när jag såg ett avtryck i den svarta stenen. Stort och tydligt, ett avtryck av en sneaker, ca stl 45 med en klar och tydlig Nike-logga, i brunt ... Då kunde jag se framför mig killen som för bara några minuter sedan gick runt i sin egen lilla värld i sina nya fina vita sneakers. Det avgjorde saken, jag började fnittra och kom fram till att ja, jag må vara ond som gottas åt andras olycka, men det var rätt kul.