16 december 2009

Signalskola

När man hamnar i samma situation om och om igen kan det vara dags att fundera på vilka signaler man själv sänder ut. Jag sänder uppenbarligen ut något som gör mig till världens bästa och underbaraste person - och som man vill ha som bästa kompis. Men som samtidigt gör att jag inte räcker till mer. Jag kan tycka att det är ok. Till och med bra. Jag gillar folk, gillar att träffa och skaffa nytt folk och jag älskar att bli kallad fantastisk. Jag är också oerhört kräsen. Men då måste jag också få välja vem som ska få kalla mig bäst och vem jag vill ha som kompis. Det är inte ok att komma ett år efter total kross - ett år av tystnad - och förvänta sig att jag ska hoppa av glädje för att jag blir erbjuden vänskap. Nej tack. Jag behöver inte det. Jag har andra vänner. Som bara är vänner och som jag inte vill ha till mer. Jag har levt länge nog med min otillräcklighet, och min självbevarelsedrift är numera stark nog för att jag ska lyckas ducka när det ser ut att behövas. Kämpa sig in som kompis? Kanske. Kanske inte med 7,0 i promille och småhånglandes med någon annan. Då går jag hellre hem.

Där jag lyckas samla på mig kompis efter kompis har en av andra mina vänner istället lyckats skaffa en ringlande kö av upptagna män som söker uppmärksamhet. Till ingen nytta. Varken för dem eller henne.
Det är dags för signalskola för oss båda.

1 kommentar:

Anonym sa...

Bra rutet Sussie! Kram stolt mam