27 september 2009

Tack Sussie

- Visst är den fin?
- Shit, jag har en rik flickvän.
- Skål.


En timme tidigare satt jag med en TV i knät i Kotten och kunde inte komma fram snabbt nog. Idag är det ett år sedan den där skålen. Den helgen ändrades mycket. Ny stad, ny lägenhet, nytt jobb. Inte så mycket har ändrats sedan dess. Jag har samma jobb, samma lya, är i samma stad. Ändå har allt hänt.

Det här året har jag lärt mig mer än någonsin. Jag har jobbat mer än på något annat arbete jag haft. Jag har blivit mer utmanad och utvecklats mer än någonsin i min yrkeskarriär. Jag har upplevt mer driv och vilja i en organisation än på något annat ställe. Jag har hittat en ny ambitionsnivå hos mig själv och jag har utvecklat mitt strategiska tänk.

Det här året har jag upplevt avgrundsdjup ensamhet. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har spenderat dygn hoprullad i soffan stirrande tomt framför mig. Jag har upplevt iskall apati och förlamande otillräcklighet.

Jag har lärt känna fantastiska människor, fått underbara nya vänner och skrattat tills tårarna sprutat. Jag har varit oövervinnelig och bäst i världen. Jag har dansat, festat, fnissat och flirtat. Jag har ätit, druckit, flamsat, tramsat, jobbat, joggat, skedat, slappat, sjungit, sprungit, hånglat. Och bara varit.

Så tack för det här året. Det första året. Fantastiska familjen för att ni har gjort allt så enkelt. Älskade lilla Poo och min nya lillebror. T&T och mina bästaste bästa där hemma. G för att du fick mig att våga. Tove för att du är så grym. Arenapan, Duracellkaninen, Fågelfrö, Ingo och alla andra sköna människor på TK24. Tack Stockholm för allt som fyllt det här året. Jobb, vänner, morgonsol, nattpromenader, resor, tårar, skratt, balkonger, musik, bruncher, hundar, katter, regn, hagel, slask, fester, vardagar, pipande kylskåp, sjukt äckliga shottar, tidiga mornar, sena samtal, Statoil, bilar, sorg och glädje.


Mitt första år i bilder.

Man kan leva hela livet som ett lamm fast man egentligen är ett lejon. Tack Sussie för att du vågade.

1 kommentar:

Anonym sa...

Fantastiskt, Sussie! Vilket år! Och vilka bilder! Du är otrolig! Grät förstås floder när jag läste att du gråtit, skrattade högt när jag läste att du haft roligt. Underbart! Kramar tu madre impresionada y amorosa