24 september 2009

Rutin

Mina promenader till och från jobbet är numera en så ingrodd vana att jag vet ganska exakt vad jag har att förvänta mig på vägen. I alla fall på mornarna.
Det är alltid sopbilar på Nybrogatan. Alltid. Oavsett tid på morgonen eller dag i veckan.
Utanför skolan på Nybrogatan står en vakt. Han står där från sju ungefär och tar emot barn som puttas ur gigantiska SUV:ar och Lexusar.
Vid parken utanför Berns (vad den nu heter) är det alltid blött på trottoaren. Vattenspridarna där har en tendens att breda ut sig mer än nödvändigt och de är igång till halv sju ungefär.
När jag sen kommer ner till slottet är det omöjligt att inte bli på gott humör. Bäst när man kommer ner lagom till soluppgång och när det fortfarande är lugnt nog för att måsarna ska vara igång. Då sitter de på räcket på slottsbron och tittar på utsikten.


Jag möter kvinnan i dräkt med den stora vita pudeln utan koppel. Jag möter den udda mannen med uppenbar social fobi. Han är stor, lite blek, tittar ner i marken och rör inte en min. Han har polisonger och på något konstigt sätt är han lite lik vampyren i True Blood. Jag möter kvinnan som har sin morgonpromenad som träningspass, med ryggsäck och röd sportjacka. Jag möter den smala killen i kostym, som alltid är lite spänd och inte vågar ta ögonkontakt.
Vid Slussen har jag numera övergett vägen genom Blå bodarna och går numera ovanpå, på cykelvägen. Man slipper kisslukten och det är ändå så många som går den vägen att man kommer undan med det.
Vid korsningen Hornsgatan - Götgatan är det alltid fara för livet. Om det är tänkt att jag en dag ska dö i trafiken kommer det inte vara några bilar inblandade. Jag kommer dö i en cykelolycka. Det är bara att blunda och hoppas på det bästa.
På St Paulsgatan är det hundbajsspeja som gäller, och ducka för de oerhört långsamma klungor av barn och föräldrar som är på väg till dagis och skolor. Lagom till ankomst är det dags att börja hålla ögonen öppna. Oftast rör det ju sig poliser från grannkåken ute på gatan.

Jag har världens bästa väg till jobbet.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Akta dej för den store mannen med polisonger och social fobi!! Låter farlig! Kramar tu madre nerviosa y preocupada

Anonym sa...

Vilken inspirerande och ql läsning!! Håller med - du har verkligen en härlig väg till jobbet!! Och nära den numera världsberömda omgivning där Lisbeth Salander et consortes har sina tillhåll! Bravo!

Xtian sa...

vi går nästan samma väg, men jag viker inte in på S:t Paulsgatan, fortsätter till Mosebacke.

Men.

Spaningen "kommer ner till slottet är det omöjligt att inte bli på gott humör." är så sjukt rätt. Redan när jag ser solen lysa upp den röda kyrkan vid Café Opera börjar jag må bra.
Kul att nån annan har sett samma grej!