01 juli 2009

Om bajs - min första gäst

Äntligen har jag lyckats övertyga någon från min omgivning att komma in som gäst hos mig. Här är en berättelse om bajs från IT-Daniel. Varsågoda.


Lättad klev jag av tunnelbanan efter en oändligt lång resa från Kista för att byta till rätt linje som skulle ta mig till kontoret. Det var måndag, tidig eftermiddag och riktigt ordentligt supervarmt. Sådär varmt så svagare individer gärna klagar över värmen. Trots 10 år av löften har SL inte fått fram vettig A/C i tågen så svetten både syntes och kändes. Svalkan långt ner i berget var därför ganska skön. Nu återstod en lång promenad i gångarna och sen en lite kortare tågfärd.

Under några månader måste man byta vid Fridhemsplan istället för Centralen om man ska byta mellan blå och grön linje. Det är Citybanan som ställer till det. Många många skattekronor används just nu för att gräva en tunnel under hela stan så att pendeltågen inte ska behöva trängas med fjärr- och gods-tåg på de enda två spåren som går söderut från centralen. Äntligen! sa Gert.

Åter till svalkan i underjorden. Det är ju så fantastiskt långt mellan perrongerna (eller så är vi resenärer så lata, eller så stressade, eller både och) att de har satt in de där långa liggande rulltrapporna för att skynda på lite. Det var knökfullt med folk och ingen orkade ju så klart gå brevid den liggande rulltrappan så det var kroppskontakt på åkbandet. Som den radiostyrde tunnelbanependlare jag är så följde jag så klart alla andra.

Kladdiga och illaluktande stod vi alla och tittade när världen sakta gled förbi. När jag började närma mig slutet på gratisresan på åkbandet hörde jag lite tumult i åkriktningen. Någon skrek till och hoppade åt sidan. Sedan fler skrik blandade med skratt och fler folk som såg ut att springa av åkbandet. Helt plötsligt var jag framme vid avstigningen och upptäckte den olustiga orsaken till allt tjo och tjim. Hela vänstra sidan av avstigningsplattan var täckt av bajs! Ja, det var äkta bajs. Inte ens helt säker på att det var från något husdjur...

Vi som stod till vänster i omkörningsfilen hade alltså ett tvåmeterskliv att ta för att komma av åkbandet istället för ett vanligt standardkliv på ca 45 cm. Eller, det gick så klart bra att bara ta ett standardkliv oxå men då fick man bajs på skorna. Hela högerfilen klarade sig rätt bra, de bara klev av och fnittrade lite alternativt höll för näsan och muttrade något surt, beroende på ålder.

I vänsterfilen var det däremot mer action! Vi uppmärksamma hade så klart varit med på att något hände och kunde kattlikt skutta undan från det värsta av kladdet. De som stod vända bakåt för att prata med polarna eller stod och var försvunna i egna tankar klarade sig inte lika bra. Tex killen i flipflop eller tanten med rullatorn... Trots mitt pumasprång ville jag vara säker att jag klarat mig undan så jag tog några steg bort och kollade under skorna. Inget kladd där inte! Jag hade klarat mig! Mindre kul tyckte tanten med rullatorn att det var när hon halvhögt sa ord som gamla tanter inte ska säga och samtidigt lämnade en lång brun rand efter rullatorns vänstra hjul när hon gick därifrån. Killen med flipflop letade raskt upp en soptunna, kasserade tofflorna och försökte sen skrapa av det värsta från fötterna med en Metro. Han kan omöjligt varit nöjd med sin dag ...

Jag gick ganska raskt därifrån för att komma undan doften och funderade samtidigt om jag skulle vara arg, besviken på mänskligheten eller en smula road. Jag hade säkert kommit 50 meter från brottsplatsen när jag såg ett avtryck i den svarta stenen. Stort och tydligt, ett avtryck av en sneaker, ca stl 45 med en klar och tydlig Nike-logga, i brunt ... Då kunde jag se framför mig killen som för bara några minuter sedan gick runt i sin egen lilla värld i sina nya fina vita sneakers. Det avgjorde saken, jag började fnittra och kom fram till att ja, jag må vara ond som gottas åt andras olycka, men det var rätt kul.


1 kommentar:

Anonym sa...

ooh detta inlägg gav mig dåligt samvete....men vilket år som helst:)
T