07 juni 2009

Landskamp

Sverigekeps. Danmarkströja. Infiltad i en svensk flagga. Plastmugg med mellanöl. Till vänster ett blandat gäng nyfunna vänner söderifrån. Rakt fram på den andra kortsidan är det intensivt rött och vitt. Ramsor sjungs och ropas från alla håll.
Ett par stolar till höger skriker en man något om domarjävel. Han är så arg. Så arg så han inte vet vad han ska göra med all sin ilska. Så han skriker sig hes om domare, danskar, passningar och felaktiga avblåsningar.
Bakom mig sitter veteranerna. De hjälper mig analysera vad som händer under matchen utan att jag ens behöver be om det. Det kallar jag service.
Snett bakom mig till höger sitter två tjejer i tioårsåldern. De är ansiktsmålade i gult och blått och de håller igång läktaren med sånger och ramsor och de hejar på Zlatan.

Mot slutet blir det lite kallt. Stämningen dör sakta men säkert, tillsammans med hoppet om en plats i VM. I tunneln ner till tunnelbanan lever den upp igen. Danskarna sjunger sånger och viftar med flaggor. Vi väntar i tunneln länge, säkert en halvtimme. "Hundre svenska är åtte-tres o en halv". Mina danskar är glada, mina skåningar är lite ledsna. En kille bakom mig är nära panik i den överfulla tunneln när ingen kan röra sig varken fram eller tillbaka.

För mig är kvällen magisk. Inte perfekt. Men magisk. Människor i massa är ett fantastiskt fenomen.

Inga kommentarer: