23 februari 2009

Rätt till stress

Jag visste inte att man var tvungen att ansöka om att få stressa. Som om det var något att eftersträva. Och jag visste inte heller att martyrskapet var så inne att man måste tävla om vem som kan stressa mest. När sådana här diskussioner uppstår känns det lite som att individ-tanken försvinner lite extra enkelt. Kan man inte bara konstatera att alla har olika liv och alla har olika stresströskel? Och att man blir påverkad av olika saker. Jag blir stressad om jag inte vet vart jag ska och hur jag ska hitta dit. Och jag blir stressad av uppgifter jag ska göra där jag inte har koll på hela sammanhanget eller kan påverka andra delar. Men jag kan inte be om ursäkt för att jag stressar bara för att andra har mer att göra än jag. Det kommer alltid finnas andra som har mer att göra än jag. Jag mår inte bättre av det.

Martyrskapet för övrigt är en intressant företeelse. Jag kan gilla att spela martyren. Å vad jag måste ta hand om alla andra jämt. Å vad det är långt att gå eller tungt att bära. Mitt problem är att martyren är tvilling med offret. Och offret är jag allergisk mot. Så martyren och jag umgås inte så mycket vi heller. Bara i yttersta nödfall.
Kanske är det enklare att leka martyr när man har barn. Då får man ju lov att känna sig stressad också har jag hört.

Bloggkrig? Nytt ord nu igen. I like it.

Inga kommentarer: