28 november 2007

Mina elektroniska vänner - om kärleken till en iPod

Jag fick en ny elektronisk vän idag. En superful liten julgran som ska bo i bilen. När jag satte fast den på rutan började jag fundera lite över alla de elektroniska prylar man samlar på sig och hur de blir ens kompisar. För det är ju egentligen inte prylen i sig som är kompisen, utan dess funktion eller innehåll. Trots det är det PRYLEN man älskar.

Min iPod är röd. Det står "Sussies" på den och mitt mobilnummer, ifall den skulle komma bort. Under vissa perioder det här året har den varit min bästa vän. Det låter ju helt tragiskt men det är faktiskt sant. När man vill vara helt för sig själv men ändå inte ensam finns det inget bättre än musik. Och att kunna ta med sig den musiken vart man vill. Många, många timmar var vi ute och gick min lilla kompis och jag. Vi hade också underbart sällskap av varandra under långa väntetimmar på flygplatser och bussar i somras.
När det gäller min iPod och dess tillbehör finns bara prio ETT. Mina fantastiska hörlurar gick sönder för ett tag sen, vilket ledde till ett akut inköp redan på lunchen samma dag. Andra ärenden, som att ta nytt foto till körkortet exempelvis, kan ta tre-fyra veckor.

Jag är en sån där iPodlyssnare som mimar, fnissar och dansar för mig själv. Det finns något underbart i att ha en egen liten värld som ingen annan hör men som alla runtomkring ändå kan se. Jag dansar i bilen också. Eller ja, dansar är väl att ta i, det är lite svårt när man sitter fast (jag använder bälte, jag lovar!) men jag hoppar lite upp o ner och sjunger högt. Min älskade fantastiska lilla bil, ja. Som tar mig dit jag vill när jag vill och som aldrig knotar eller klagar. Som rymmer allt jag behöver och som på något sätt alltid sprider glädje omkring sig bara för sitt lilla sätt att vara. Som värmer mig när det är kallt och som får plats överallt. Vad kan man mer begära?
Till min förra bil hyste jag en viss hatkärlek. Den var trilsk och lite sur ibland. Precis som min laptop. Och här kan vi verkligen snacka hatkärlek. Jag älskar det fönster åt världen den skapar i min lilla lägenhet, men jag hatar att den gör det så långsamt och besvärligt. Och att jag ska veta vad den menar när den pratar om virusskydd, uppkopplingar och annat trams. Jag vill ju bara att den ska vara och fungera, precis som bilen och poden. Trots dessa hinder räknar jag ändå laptopen till mina bästa elektroniska vänner. Och sådana är det viktigt att ha. I alla fall för mig i det lilla liv jag lever just nu.
För det ÄR ju egentligen inte iPoden, bilen och datorn i sig, utan det de representerar som jag älskar; glädjen, friheten och en obegränsad tillgång till hela världen på en skärm.

27 november 2007

Sussie i rollen som kvinna - reflektioner från ett seminarium

Detta är en liten notis som jag skrev den 21/11 2007, under ett tvådagars seminarium i Stockholm.


Ok dag ett av två på kursen "Utveckla din plats på webben" är avklarad. Jag ingår i en grupp på 33 personer, 22 kvinnor och 11 män. Vi sitter tätt tillsammans i en konferenslokal med lågt i tak och inga fönster, en trappa ner.

Det var ganska längesen jag gick i skolan. Jag har tydligen helt glömt av hur mycket mer plats män tar i en grupp än kvinnor. Eller så tar de bara ännu mer plats som vuxna. I vilket fall är det uppenbart vilka som hörs och ses mest, och fyra av männen har redan utmärkt sig extra mycket.

Vi har alfahannen från Finansdepartementet. Rakad flint och stark röst. Pratar gärna under samtliga föreläsningar och får de andra männens respekt helt naturligt.

Gnällgubben från Sveriges Radio. Klart bitter äldre herre med stort hävdelsebehov som nästan tvångsmässigt ständigt upprepar var han jobbar och att det var bättre förr. Hade klara problem med Lotta Holmström från Aftonbladet (hon refererades för övrigt senare under dagen till som "hon Aftonbladet-kvinnan" av en av de andra föreläsarna), hon pratade om bloggar. Gnällgubben från SR hade VÄLDIGT svårt att förstå att man överhuvudtaget kunde kalla något som publicerades av gemene man för journalistik, och hade även klara problem med att inse att den journalistiska rollen är under utveckling. Lotta Holmström fick ta emot en storm av ifrågasättande, inte bara från Gnällgubben utan även från den tredje i min grupp på fyra; F.d. journalisten (notera att han ännu inte berättat vad han gör IDAG) med ett gnagande behov att höra sin egen röst. Det spelar inte så stor roll vad han säger, bara han får säga något, och gärna få sista ordet för att på något sätt klättra i den manliga rangordningen. Har lyckats reta upp mig ett antal gånger idag, inte så mycket för att han har underliga och gammaldags åsikter, utan mer för att han tar upp onödig tid genom att upprepa sånt som redan sagts, bara för att ha NÅGOT att säga.

Vid ett par tillfällen har f.d. journalisten (vet fortfarande inte vad karlen jobbar med nu) dock inte fått sista ordet, det har alfahanne två fått, den äldre silverräven med bilsajten. Han har tagit positionen som äldre alfa och går därigenom in och korrigerar ungtupparna med jämna mellanrum. Under den något uppretade diskussionen med Lotta Holmström om journalistikens vara eller inte vara och risken med bloggar och intrång i privatlivet, var det dock inte äldre alfa som styrde upp gruppen, utan Lotta själv. Mycket effektivt fick hon stopp på Gnällgubbens högljudda puffande genom att påpeka att SR enligt egen utsago skall vara bäst i Sverige på interaktivitet inom två år.

Männen på mitt seminarium klär sig helst i kostym, och de sitter alla långt fram i lokalen. Kvinnorna däremot, är mer ledigt klädda, även om jag är den enda som går i jeans. Valet av finbyxor kan dock bero på att de flesta av kvinnorna kommer från Karlskoga eller Floda eller Skellefteå och mest tycker det är spännande att komma till storstaden och kunna handla billiga blommor på Hötorget. För det är det som samtalen handlar om vid de kvinnliga borden på lunchen. Hur skönt det är att slippa barnen och bo på hotell en natt, hur bra maten är på konferenser och hur tidigt man var tvungen att gå upp för att ta tåget till Stockholm.

Vid de manliga borden (vid de manliga borden sitter en enda kvinna; hon jobbar tillsammans med alfahannen från Finansdepartementet) handlar samtalet om webstrategier, affärsplaner och användarvänlighet. Det uppfattade jag när jag gick förbi ett par gånger. För själv håller jag mig till kvinnorna. Klart yngst som vanligt, har egentligen ingenting att säga till Ulla från Karlskoga, men av någon underlig anledning sorterar jag automatiskt in mig där jag borde höra hemma. Och det irriterar mig något oerhört. Det irriterar mig också att jag inte lägger mig i debatten när Gnällgubben drar igång om att det kan minsann inte kallas journalistik om ni bara lånar åsikter från andra. Jag som i vanliga fall låter mest och styr och ställer, fastnar totalt i den här gruppen. Helst VILL jag ju leka med pojkarna i finrummet och hävda mig som de gör, men tydligen fegar jag ur här. Jag vill inte yttra mig om saker jag inte är helt påläst på känner jag. Kanske är det jag som har en skev bild av hur gruppen är sammansatt och rangordnad, men att jag skulle kunna ifrågasätta eller till och med tillrättavisa någon av de fyra ledarmännen utan att få smäll på fingararna betvivlar jag. Och det vill jag inte ha. Fast jag kan ju ha fel. Gnällgubben från SR kanske istället UPPSKATTAR när hon den unga blonda längst bak säger tvärtemot vad han just försöker få oss andra oinsatta stackare att förstå. Att det var bättre förr. Och att en liten snärta från Aftonbladet minsann inte skall komma och berätta för honom vad journalistik är.

Imorgon skall jag nog eftersträva lite smäll på fingrarna. Hur illa kan det vara? :)