28 november 2007

Mina elektroniska vänner - om kärleken till en iPod

Jag fick en ny elektronisk vän idag. En superful liten julgran som ska bo i bilen. När jag satte fast den på rutan började jag fundera lite över alla de elektroniska prylar man samlar på sig och hur de blir ens kompisar. För det är ju egentligen inte prylen i sig som är kompisen, utan dess funktion eller innehåll. Trots det är det PRYLEN man älskar.

Min iPod är röd. Det står "Sussies" på den och mitt mobilnummer, ifall den skulle komma bort. Under vissa perioder det här året har den varit min bästa vän. Det låter ju helt tragiskt men det är faktiskt sant. När man vill vara helt för sig själv men ändå inte ensam finns det inget bättre än musik. Och att kunna ta med sig den musiken vart man vill. Många, många timmar var vi ute och gick min lilla kompis och jag. Vi hade också underbart sällskap av varandra under långa väntetimmar på flygplatser och bussar i somras.
När det gäller min iPod och dess tillbehör finns bara prio ETT. Mina fantastiska hörlurar gick sönder för ett tag sen, vilket ledde till ett akut inköp redan på lunchen samma dag. Andra ärenden, som att ta nytt foto till körkortet exempelvis, kan ta tre-fyra veckor.

Jag är en sån där iPodlyssnare som mimar, fnissar och dansar för mig själv. Det finns något underbart i att ha en egen liten värld som ingen annan hör men som alla runtomkring ändå kan se. Jag dansar i bilen också. Eller ja, dansar är väl att ta i, det är lite svårt när man sitter fast (jag använder bälte, jag lovar!) men jag hoppar lite upp o ner och sjunger högt. Min älskade fantastiska lilla bil, ja. Som tar mig dit jag vill när jag vill och som aldrig knotar eller klagar. Som rymmer allt jag behöver och som på något sätt alltid sprider glädje omkring sig bara för sitt lilla sätt att vara. Som värmer mig när det är kallt och som får plats överallt. Vad kan man mer begära?
Till min förra bil hyste jag en viss hatkärlek. Den var trilsk och lite sur ibland. Precis som min laptop. Och här kan vi verkligen snacka hatkärlek. Jag älskar det fönster åt världen den skapar i min lilla lägenhet, men jag hatar att den gör det så långsamt och besvärligt. Och att jag ska veta vad den menar när den pratar om virusskydd, uppkopplingar och annat trams. Jag vill ju bara att den ska vara och fungera, precis som bilen och poden. Trots dessa hinder räknar jag ändå laptopen till mina bästa elektroniska vänner. Och sådana är det viktigt att ha. I alla fall för mig i det lilla liv jag lever just nu.
För det ÄR ju egentligen inte iPoden, bilen och datorn i sig, utan det de representerar som jag älskar; glädjen, friheten och en obegränsad tillgång till hela världen på en skärm.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Julgran till bilen?!!!Det är ju inte ens advent än:) Du skriver bra

Kram Therese

Anonym sa...

Håhå-jaja - Ännu en kommande rad av alster som man bara MÅSTE läsa!!
Hur ska man bara hinna med!!?
Kanske dax att påskynda sin pensionering för att få tid...måde..
Härligt ql stil Sussie - fortsätt så och glöm inte att få smisk på fingrarna ibland
Kram
Far