14 december 2007

Blandade observationer

Idag har jag haft en sån där klassisk "flängdag". För att summera har jag hunnit storhandla, sola, Systemet (2 gånger), framkalla 1-timmes foton, köpa ramar, stallet, städa, vaccinera mig på drop in och DESSUTOM svänga förbi jobbet i all hast, lagom länge för att få årets julklapp (handdukar). Under en sån här dag hinner man göra en del observationer om sin lilla tillvaro.

- Folk är EXTREMT stressade just nu. Trafiken är sjuk.
- Folk som sitter och väntar på drop in för att få resevaccin är antingen rätt nöjda med tillvaron (som jag) eller HÖGLJUTT gnälliga (som män födda på 40-talet) på att det tar så lång tid. Finns inget mellanläge tydligen. Nästan så att jag blev på dåligt humör av att lyssna på först en 40-talistgubbe och sen en till när väl den första gnällspiken fick gå in.
- När man köper Xider, Martini, Baileys och vitt vin borde man automatiskt få visa leg, oavsett hur gammal man ser ut att vara. Det är dåligt för självförtroendet att inte få visa legget när man handlar som en tonåring.
- H&M på Backaplan har världens sunkigaste provrum.
- Som svensk är man just nu helt ovan att ta sig runt i dagsljus. Knappt jag märkte av min lilla bilgran idag.
- Saker tar alltid längre tid än man tror. Se punkt 1. Jag är obotlig tidsoptimist som trodde att jag skulle hinna till Ikea idag. Blir inget med det.
- Helt söta pojkar som jobbar på vårdcentralen.
- Diska är det TRÅKIGASTE som finns. Nu har jag gjort allt som jag överhuvudtaget kan göra för att skjuta upp eländet....
Bläääääää

Men imorgon är det fest! Kommer sjukt mycket folk, vet inte hur vi ska få plats...
:)

12 december 2007

Dagen efter

Idag är det kärlek. Och jag ska vara sentimental en liten stund.

Att jag har en fantastisk familj visste jag redan. Vi är många och nära och högljudda och glada, vi älskar att äta och dricka och vi är bra på att fira födelsedagar.
Jag visste också redan att jag har ett par riktigt nära vänner. Underbara, härliga människor som jag kommer ha med mig hela livet. Såna som jag träffade för länge sen och som jag har växt bredvid och ihop med, som vet allt om mig. Jag är så oerhört tacksam för att jag har såna vänner. I perioder är jag själv en ganska dålig vän; jag är dålig på att höra av mig och på att hitta på saker. Men av någon anledning står ni ut med mig och det är underbart.
Och så har jag nya vänner. Dem är det inte helt enkelt att hitta. För det första tar det ett tag innan man har känt av varandra och hittat "sin" umgängesform. Sen ska man verkligen gilla varandra för att orka upprätthålla sin nyfunna vänskap. Men ibland bara klickar det. Och jag har hittat nya vänner, flera stycken bara de sista månaderna. Vänner som ger mig värme och glädje.
Sen har jag de gamla bekanta som bara förblev bekanta. Men som jag nu återupptäckt och ser med vuxna ögon. Och hittat vänner!

Igår var en underbar dag. Tack. Kärlek!!
:)

09 december 2007

Decemberliv

Jag tror de flesta har ganska mycket att göra just nu, det brukar bli så i december. Man ska liksom komma ihåg alla, det ska skickas julkort hit och paket dit, man ska träffas o adventsfika, julklappar överallt och dessutom fira en herrans massa födelsedagar. Inte minst min egen, som jag i år för en gångs skull valt att fira ordentligt. Det var visst mer jobb än väntat. Det var VÄLDIGT längesen jag hade födelsedagskalas, det var liksom längesen jag hade fest överhuvudtaget, så trots att jag en gång i tiden var en någorlunda van värdinna är jag helt förvirrad nu. Som tur är har jag pålitlig hjälp i form av lillasyster yster.
Idag har jag valt att ha en sån där duktig dag. Egentligen har jag haft en duktig vecka, det har kommit nya möbler som jag har monterat ihop, jag har fixat en ny tavla och ramat in den, fått mycket nytta gjort på jobbet, osv. Men idag är det fullt ös. Var uppe vid sju och åkte till stallet för att släppa ut hästarna. Det gick fort, de var på gott humör och det är ju ok väder så de fick äta ute.
Sen snabbt hem för att börja tvätta. Det visade sig nämligen att jag inte har tvättat på en månad. Jag undrar om det betyder att jag har för mycket underkläder?? I vilket fall var ju tvättkorgen helt överfull. Lat som jag är vill jag undvika att gå två gånger (bor ju på första våningen så det är ju väldigt jobbigt att gå en halvtrappa ner till tvättstugan) så jag lassar på utan hämningar. Släpar ut tvättkorgen i hallen (grymt tung, gick knappt att lyfta) och kommer på att jag måste tvätta min vinterjacka också. Finns absolut ingen möjlighet att få ner den i tvättkorgen så det är ju bara att ta på den. Kommer tre trappsteg ner i svalen innan tvättmedlet som jag lagt överst på tvätthögen börjar glida. Får panik och börjar småjogga ner för trappan med följden att ett spår av förrymd tvätt bildar ett spår bakom mig. Och att tvättmedlet vänds upp och ner för att bilda ett separat spår nerför hela trappan. Ställer ner alltihop och samlar ihop tvätten och trycker ner tvättmedlet i korgen. Nu ska bara källardörren upp också. Den går att ställa upp korta sekunder och det gör jag för att jogga upp de fyra stegen och rycka åt mig tvättkorgen för att hinna ner igen innan dörren går igen. Detta leder till nya spår av tvätt plus att dörren går igen innan jag hinner ner, träffar tvättkorgen och välter ut ännu mer tvättmedel. Låser upp dörren igen och kommer nu igenom med tvätt och allt. Vid det här laget är jag helt svettig, har ju vinterjackan på mig. Tar mig dock lyckligt bort till tvättstugan och sätter igång maskinerna. Om jag ska göra en gissning tar den proceduren kanske femton minuter - enbart för att jag efter att ha lassat in tre maskiner kommer på att jag ska använda tvättpåsarna till bh:arna och får lasta ur alltihop igen (givetvis ligger det en bh i varje maskin) och börja om från början. Kommer ut i svalen igen - den luktar riktigt gott eftersom det ligger tvättmedel i hela trappan - bara för att inse att jag har låst in min nyckel i tvättstugan och inte kommer in i lägenheten. Eller tillbaka ner i källaren. Tur att klockan bara var kvart över åtta så mina grannar var hemma. Och jätteglada för att bli väckta.
Nåväl, nu är det bara att sätta igång med resten av dagens lista. Ska börja med disken; pastorn och pet var här igår för att kolla på Sagan om Ringen och de lämnade lite spår efter sig. Inte minst lukt, hela min lägenhet luktar som en blandning av blodpudding, popcorn och fis. Tur man inte bor med pojkar jämt. Kanske ska flytta ut i svalen, den luktar ju i alla fall gott, trots att jag har sopat upp allt tvättmedlet. Sen är det sola, tvätta bilen, träna, återvinning, julkort, storhandla och ikväll kommer Therese o Tomas. Hoppas det är ok om vi käkar thaimat :)

03 december 2007

Måndag nu igen...

HUR kan helgerna alltid gå så fort? Jag tycker mest det är måndag hela tiden! Måste dock erkänna att den gångna helgen varit ganska fullspäckad. Har hunnit med utgång med Lena, efterfest i kollektivet, ridtur med Helena, shopping och fika med Therese, middag i kollektivet, möbelmontering, julpyntning, långpromenad och adventsmys och middag med Anders o Lotta. Helt nöjd! Framförallt med mina praktiska färdigheter på avdelningen möbelmontering och -flytt.
Dessutom har min iPod fåt nytt material och bara det kan ju göra vem som helst helt glad.
Tihi

02 december 2007

Att hålla masken

På Facebook finns en applikation som heter Define Me. Där kan man fylla i ord om beskriver ens kompisar och dessa ord visas sedan på profilen. I min Define Me-ruta dominerar ord som "glad", "skrattig", "partypingla" och liknande. Och jag ÄR en glad person; det mesta jobbiga som händer kan jag skaka av mig eller helt enkelt vända till något bra, jag har oftast nära till skratt och jag pratar mycket. Detta skapar självklart vissa förväntningar hos min omgivning. I ett sällskap av lagom storlek både FÅR och TAR jag rollen som underhållare och "glädjespridare", inte nödvändigtvis den som styr gruppen, men den som håller tempo och humör uppe. Det är en roll jag älskar och som jag trivs fantastiskt bra i. Glädje har ju en tendens att sprida sig!
Men det är en roll som ibland kan vara jobbig att träda in i, kanske som alla roller. Ibland kan det till och med vara skönt att ta en annan roll. Detta är dock oerhört svårt - i en grupp där man känner alla är det svårt att bryta ett mönster. Alla har sina givna platser i gruppen, och om man alltid förväntas vara glad, högljudd och i centrum märks det när man inte riktigt orkar fylla den rollen.
Nu händer det inte ofta att jag backar, 99% av tiden har jag skrattet nära. Det är när den där sista procenten inträffar vid just fel tillfälle som man får reaktioner. Och de reaktioner som då kommer är framförallt oro. Hur mår du Sussie, är allt bra? Du är inte så glad... Nej, tro det eller ej, men jag är inte ALLTID glad. Det måste inte ha hänt något speciellt eller tragiskt, ibland är jag bara inte lika glad som vanligt. Men det är svårt att förklara för någon som är van att alltid se mig le och skratta.
Med glädjen kommer också bilden av att jag är stark. Och jag ÄR stark - under det senaste året har jag blivit starkare än någonsin. Jag orkar bära både mina och andras bördor. Men jag är inte ALLTID stark. Och svaghet har jag svårt för att visa, jättesvårt. I min närhet finns personer som klarar min svaghet och det är underbart. Men de flesta som ser mig som "glad", "skrattig" och "partypingla" får aldrig se det. Det är enklare att ta på sig masken. Och fortsätta skratta.

:)

28 november 2007

Mina elektroniska vänner - om kärleken till en iPod

Jag fick en ny elektronisk vän idag. En superful liten julgran som ska bo i bilen. När jag satte fast den på rutan började jag fundera lite över alla de elektroniska prylar man samlar på sig och hur de blir ens kompisar. För det är ju egentligen inte prylen i sig som är kompisen, utan dess funktion eller innehåll. Trots det är det PRYLEN man älskar.

Min iPod är röd. Det står "Sussies" på den och mitt mobilnummer, ifall den skulle komma bort. Under vissa perioder det här året har den varit min bästa vän. Det låter ju helt tragiskt men det är faktiskt sant. När man vill vara helt för sig själv men ändå inte ensam finns det inget bättre än musik. Och att kunna ta med sig den musiken vart man vill. Många, många timmar var vi ute och gick min lilla kompis och jag. Vi hade också underbart sällskap av varandra under långa väntetimmar på flygplatser och bussar i somras.
När det gäller min iPod och dess tillbehör finns bara prio ETT. Mina fantastiska hörlurar gick sönder för ett tag sen, vilket ledde till ett akut inköp redan på lunchen samma dag. Andra ärenden, som att ta nytt foto till körkortet exempelvis, kan ta tre-fyra veckor.

Jag är en sån där iPodlyssnare som mimar, fnissar och dansar för mig själv. Det finns något underbart i att ha en egen liten värld som ingen annan hör men som alla runtomkring ändå kan se. Jag dansar i bilen också. Eller ja, dansar är väl att ta i, det är lite svårt när man sitter fast (jag använder bälte, jag lovar!) men jag hoppar lite upp o ner och sjunger högt. Min älskade fantastiska lilla bil, ja. Som tar mig dit jag vill när jag vill och som aldrig knotar eller klagar. Som rymmer allt jag behöver och som på något sätt alltid sprider glädje omkring sig bara för sitt lilla sätt att vara. Som värmer mig när det är kallt och som får plats överallt. Vad kan man mer begära?
Till min förra bil hyste jag en viss hatkärlek. Den var trilsk och lite sur ibland. Precis som min laptop. Och här kan vi verkligen snacka hatkärlek. Jag älskar det fönster åt världen den skapar i min lilla lägenhet, men jag hatar att den gör det så långsamt och besvärligt. Och att jag ska veta vad den menar när den pratar om virusskydd, uppkopplingar och annat trams. Jag vill ju bara att den ska vara och fungera, precis som bilen och poden. Trots dessa hinder räknar jag ändå laptopen till mina bästa elektroniska vänner. Och sådana är det viktigt att ha. I alla fall för mig i det lilla liv jag lever just nu.
För det ÄR ju egentligen inte iPoden, bilen och datorn i sig, utan det de representerar som jag älskar; glädjen, friheten och en obegränsad tillgång till hela världen på en skärm.

27 november 2007

Sussie i rollen som kvinna - reflektioner från ett seminarium

Detta är en liten notis som jag skrev den 21/11 2007, under ett tvådagars seminarium i Stockholm.


Ok dag ett av två på kursen "Utveckla din plats på webben" är avklarad. Jag ingår i en grupp på 33 personer, 22 kvinnor och 11 män. Vi sitter tätt tillsammans i en konferenslokal med lågt i tak och inga fönster, en trappa ner.

Det var ganska längesen jag gick i skolan. Jag har tydligen helt glömt av hur mycket mer plats män tar i en grupp än kvinnor. Eller så tar de bara ännu mer plats som vuxna. I vilket fall är det uppenbart vilka som hörs och ses mest, och fyra av männen har redan utmärkt sig extra mycket.

Vi har alfahannen från Finansdepartementet. Rakad flint och stark röst. Pratar gärna under samtliga föreläsningar och får de andra männens respekt helt naturligt.

Gnällgubben från Sveriges Radio. Klart bitter äldre herre med stort hävdelsebehov som nästan tvångsmässigt ständigt upprepar var han jobbar och att det var bättre förr. Hade klara problem med Lotta Holmström från Aftonbladet (hon refererades för övrigt senare under dagen till som "hon Aftonbladet-kvinnan" av en av de andra föreläsarna), hon pratade om bloggar. Gnällgubben från SR hade VÄLDIGT svårt att förstå att man överhuvudtaget kunde kalla något som publicerades av gemene man för journalistik, och hade även klara problem med att inse att den journalistiska rollen är under utveckling. Lotta Holmström fick ta emot en storm av ifrågasättande, inte bara från Gnällgubben utan även från den tredje i min grupp på fyra; F.d. journalisten (notera att han ännu inte berättat vad han gör IDAG) med ett gnagande behov att höra sin egen röst. Det spelar inte så stor roll vad han säger, bara han får säga något, och gärna få sista ordet för att på något sätt klättra i den manliga rangordningen. Har lyckats reta upp mig ett antal gånger idag, inte så mycket för att han har underliga och gammaldags åsikter, utan mer för att han tar upp onödig tid genom att upprepa sånt som redan sagts, bara för att ha NÅGOT att säga.

Vid ett par tillfällen har f.d. journalisten (vet fortfarande inte vad karlen jobbar med nu) dock inte fått sista ordet, det har alfahanne två fått, den äldre silverräven med bilsajten. Han har tagit positionen som äldre alfa och går därigenom in och korrigerar ungtupparna med jämna mellanrum. Under den något uppretade diskussionen med Lotta Holmström om journalistikens vara eller inte vara och risken med bloggar och intrång i privatlivet, var det dock inte äldre alfa som styrde upp gruppen, utan Lotta själv. Mycket effektivt fick hon stopp på Gnällgubbens högljudda puffande genom att påpeka att SR enligt egen utsago skall vara bäst i Sverige på interaktivitet inom två år.

Männen på mitt seminarium klär sig helst i kostym, och de sitter alla långt fram i lokalen. Kvinnorna däremot, är mer ledigt klädda, även om jag är den enda som går i jeans. Valet av finbyxor kan dock bero på att de flesta av kvinnorna kommer från Karlskoga eller Floda eller Skellefteå och mest tycker det är spännande att komma till storstaden och kunna handla billiga blommor på Hötorget. För det är det som samtalen handlar om vid de kvinnliga borden på lunchen. Hur skönt det är att slippa barnen och bo på hotell en natt, hur bra maten är på konferenser och hur tidigt man var tvungen att gå upp för att ta tåget till Stockholm.

Vid de manliga borden (vid de manliga borden sitter en enda kvinna; hon jobbar tillsammans med alfahannen från Finansdepartementet) handlar samtalet om webstrategier, affärsplaner och användarvänlighet. Det uppfattade jag när jag gick förbi ett par gånger. För själv håller jag mig till kvinnorna. Klart yngst som vanligt, har egentligen ingenting att säga till Ulla från Karlskoga, men av någon underlig anledning sorterar jag automatiskt in mig där jag borde höra hemma. Och det irriterar mig något oerhört. Det irriterar mig också att jag inte lägger mig i debatten när Gnällgubben drar igång om att det kan minsann inte kallas journalistik om ni bara lånar åsikter från andra. Jag som i vanliga fall låter mest och styr och ställer, fastnar totalt i den här gruppen. Helst VILL jag ju leka med pojkarna i finrummet och hävda mig som de gör, men tydligen fegar jag ur här. Jag vill inte yttra mig om saker jag inte är helt påläst på känner jag. Kanske är det jag som har en skev bild av hur gruppen är sammansatt och rangordnad, men att jag skulle kunna ifrågasätta eller till och med tillrättavisa någon av de fyra ledarmännen utan att få smäll på fingararna betvivlar jag. Och det vill jag inte ha. Fast jag kan ju ha fel. Gnällgubben från SR kanske istället UPPSKATTAR när hon den unga blonda längst bak säger tvärtemot vad han just försöker få oss andra oinsatta stackare att förstå. Att det var bättre förr. Och att en liten snärta från Aftonbladet minsann inte skall komma och berätta för honom vad journalistik är.

Imorgon skall jag nog eftersträva lite smäll på fingrarna. Hur illa kan det vara? :)